Jamie Olivers framfart i TV-rutan gav blandade känslor. Å ena sidan: Charmig till tusen, uppenbarligen extremt kunnig (sin ringa ålder till trots), alltid glad, innovativ och uppenbart förälskad i mat; dessutom sällsynt rask, rolig och entusiastisk.

Å andra sidan: Hans TV-program var som en enda lång reklamfilm (för den som inte hade text-TV där recepten presenterades) för den kokbok som publicerades kort efter att programmen sänts i rutan. Dessutom fanns en hel del mise-en-place som försvann i TV-hanteringen, liksom det faktum att åtskilliga ingredienser kräver en ganska avancerad leverantör för att få tag på.

Glädjen inför kallet gick emellertid inte att ta fel på. "My aim is true" sjöng Elvis Costello för ungefär ett kvartssekel sedan och det finns inga skäl att tvivla på att detta också skulle kunna vara Jamie Olivers innerliga och uppriktiga credo.

Kokbok nummer två, "Den nakna kockens återkomst", säger sig redan i pärmtexten handla om "hemlagad mat, inte alls om restaurangmat" och det stämmer utmärkt så tillvida att recepten är enkla och relativt snabblagade för den som råkar ha karljohanssvamp, skogssvamp, gourmetsalt, plommontomater, pecorino, mascarpone, marulk, prosciutto och andra liknande ingredienser i en butik runt hörnet. För dem som inte har det, är det dessvärre ånyo restaurangkökets om inte hemligheter, så i alla fall ingredienser, som avslöjas - till föga nytta för lekmannen.

Men, om vi förutsätter att ovan nämnda hinder är undanröjda, så är "Den nakna kockens återkomst" en lekfull, entusiasmerande, aptitretande och skickligt författad guide till ett modernt kök, inklusive de nyaste trenderna, såsom thaimat, matiga sallader och det italienska kökets återkomst bortom pizzan - till exempel många välsmakande, nyttiga och genomtänkta risottorecept - och en pastasektion som tar pasta på det största och mest kärleksfulla allvar. Jamie Olivers brittiska bakgrund märks imponerande lite av, det är bara en viss förkärlek för bacon, toast och tunga ugnsbakade efterrätter som röjer ett litet mått av etnocentricitet.

Nå - vad har vi alltså framför oss? Inte en grundkokbok, som behandlar mått, vikt, husgeråd, näringslära och traditionell husmanskost, men trots allt en synnerligen komplett kokbok som beskriver inte bara förrätter, huvudrätter och efterrätter utan också diminutiv brödbakning och rudimentär bartenderkunskap. Mycket mer än vad de flesta kokböcker idag faktiskt gör.

Bildmaterialet är närmast pornografiskt med uppfläkta närbilder av färgstarka rätter med extremt litet skärpedjup, vilket möjligen kan vara fantasieggande, men knappast vägledande när det gäller den färdiga rättens apparition. Å andra sidan en tydlig trend i kokboksgenren sedan ganska många år tillbaka, som Jamie Oliver och hans fotograf och layoutare knappast skall anklagas för att ha uppfunnit.

Tyvärr, och det skall givetvis Jamie Oliver inte heller på något vis lastas för, är översättningen inte att beteckna som annat än riktigt usel. Det märks - tack och lov - något mindre i receptdelen, men i de kåserande partierna haglar anglicismer och tarvlig svengelska så tätt, att hade kocken inte redan varit naken, kunde man som läsare närmast anklaga översättaren för att ha draperat honom i kejsarens nya kläder. Även om Bonniers skyndsamt vill lansera en förmodad storsäljare, måste det finnas gränser för hur bråttom det är rimligt att ha på bekostnad av kvaliteten:

"Vilken grej det var!"

"Det är otroligt att få brev från någon som berättar att denne har lagat mat ur boken åt sina släktingar i knepiga situationer och fått massor med pluspoäng."

"Sedan blev han mildare på rösten."

"Jag ville säga något smart, men varje gång jag öppnade munnen lät jag som Scooby-Doo."

"[] använd bara basvarorna i skafferiet och strippa köket rent från restaurangstil ända ner till hemmets verklighet."

Fem meningar, enbart från bokens tre inledande sidor (!). Dessutom meningar man ingalunda behöver leta med ljus och lykta efter, snarare är det recensionens begränsade utrymme som sätter ramarna för ytterligare beklämmande dåligt översatta citat. Detta är tyvärr det hårdaste omdöme jag någonsin fällt om en översättning under mina många år som recensent - något annat än just "usel" kan dessvärre inte komma ifråga.

Det sammanfattande omdömet, förutom översättningen, blir emellertid gott: En kulinarisk idiot göre sig knappast besvär med "Den nakna kockens återkomst", pärmtexten till trots. Den som emellertid har ett genuint matintresse och vill laga relativt snabb och mycket välsmakande mat utan en uppsjö av specialredskap har en guldgruva att ösa ur. Jamie Oliver har en sällsynt blick för trender och hur man omvandlar dem utan att påtagligt förvanska dem - bara så mycket (eller snarare lite) att hans signatur lurar så diskret det nu är möjligt bakom varje tallrik.

R A Bellman
2002.04.25