|
|
Det är inte ovanligt att forskare har kluvna känslor inför något som man brukar kalla media. Det är inte heller ovanligt att just "media" uppfattas som en endimensionell och självständig kraft, vilken ger en felaktig bild av forskning och forskare. Massmedierna har anklagats för att ligga bakom den bristande naturvetenskapliga allmänbildningen; de sägs vara förklaringen till att ungdomar i OECD-länderna inte är särskilt intresserade av naturvetenskap och teknik och media görs också ansvarig för den moderna vidskepelsen i alla dess former. Inte sällan hävdas från forskarna själva att de antingen framställs som okänsliga monster eller som geniala änglar. Samtidigt ökar vetenskapens beroende av medial lansering, nu när forskningens exponentiella tillväxt har avstannat. Hur har då forskare, och då särskilt naturforskare som det här kommer att handla om, porträtterats i den västerländska kulturen under 1900-talet? De två mest kända forskarna i vår del världen är antagligen doktor Frankenstein och doktor Einstein. Den ene har fått symbolisera den onde forskaren och den andre den gode. Ja, han ser så snäll ut att han numer också finns som mjuk docka för oskyldiga barn att leka med. Frankensteins förnamn Viktor är det inte många som känner till, istället har han ofta förväxlats med sin skapelse, med monstret. Vi vet att Einstein heter Albert, men han förknippas å andra sidan med något han aldrig sagt, nämligen att "allting är relativt". Frankenstein och Einstein är två av de arketyper som under stora delar av 1900-talet dominerat bilden av forskaren i framförallt film och skönlitteratur. Människors föreställningar om naturvetenskap influeras naturligtvis av de här populära gestalterna, även om vår syn på forskare också baseras på andra intryck förmedlade genom bl.a. massmedia, men också från skolan, folkbildning och någon gång egna erfarenheter. Men det är trots allt rätt få verkliga naturfilosofer eller naturvetare som har bidragit till den populära bilden av forskaren. Isaac Newton, Charles Darwin, Marie Curie, Albert Einstein och Stephen Hawking är några av undantagen från den regeln. Istället har fiktiva karaktärer som Dr. Faustus, Dr. Frankenstein, Dr. Moreau, Dr. Jekyll, Dr. Caligari, Dr. Strangelove och Dr. Okun varit mycket inflytelserika i konstruktionen av forskaren som en ond eller åtminstone fanatisk och okänslig mansperson. I en lång rad filmer framträder en forskare som lever i en obekväm relation till den likaså spridda uppfattningen, nämligen att vårt välbefinnande, det svenska samhället, ja kanske hela mänsklighetens framtid är beroende av just forskarnas arbete. Ett antal undersökningar om allmänhetens attityder till forskare sedan slutet av 1950-talet uppvisar rätt entydiga resultat. Folk i allmänhet har en negativ värdering av forskarna som individer och som yrkesgrupp. När New Scientist pejlade inställningen till forskare bland sina mycket vetenskapsintresserade läsare, visade det sig att forskarna själva som deltog i studien uppfattade sig som öppna, sociala, okonventionella och populära. De som inte var forskare tyckte precis tvärtom. Amerikanska studenter visar sig vara positiva till naturvetenskap i allmänhet, men när det gällde naturvetenskap som yrkesval var man negativ. I andra studier framkommer att naturforskare ses som asociala, introverta och med få, om ens några vänner. Den bild som framtonar är långt borta från Einstein som "mjukisdjur". Forskaren är ovårdad, disträ och med håret på ända. Forskaren som privatperson, sammanfattades resultaten från en attitydstudie, lever ett olyckligt liv och, har, som det står "a wife who is not pretty". Just forskaren som en socialt inkompetent människa återkommer ofta också i fiktionens värld. Den samspelar då med en vanlig vetenskapsideologi som vi i Sverige allt oftare började möta vid slutet av 1800-talet och som kemisten P.T. Cleve formulerade så här: "Naturvetenskapens mål är främmande för alla de fördelar som de skänkt mänskligheten… och om de under sin utveckling närmar sig sanningen, betyder det föga eller intet, om de skaffa bröd åt miljoner människor." I en jämförande studie av barns inställning till forskaren som person framkommer liknande värderingar. En undersökning som gick under benämningen "Draw a Scientist" gjordes 1997 i 30 länder och omfattade 9.000 trettonåringar.. Eleverna uppmanades att teckna en bild av en forskare i arbete. De ombads också att skriva några ord om vad vetenskapmsmannen arbetade med. Det var särskilt barn i USA, Norge och Storbritannien som framställde forskaren som en man i det ondas tjänst. (Sverige var inte med i studien.) Omgiven av exploderande reagensrör är han upptagen med att uppfinna allt mer dödsbringande vapen. I den norska Aftenposten sammanfattade man de norska barnens värdering så här: "Först uppfinner han ett svärd av superstål som passar för halshuggning. Sedan kör han in en jättespruta med gift i ett oskyldigt inspärrat djur och går så för att äta lunch. Riktigt så skräckinjagande var nu inte alla bilder tecknade av norska barn, men kontrasten till teckningar och svar från barn i tredje världen var mycket stor. Där är forskaren en person som skall modernisera samhället och förbättra människors livsvillkor. Barnen skildrade forskarna som goda och hjälpsamma. I tredje världen tyckte man att forskare var särskilt snälla mot fattiga. Även forskare i medier är nästan alltid män och i barnens föreställningsvärld är de män med skägg. När kvinnliga forskare uppmärksammas, skriver Dorthy Nelkin i studien Selling Science, tenderar de att få fler frågor om sitt privatliv än sina manliga motsvarigheter. Naturligtvis är hon inte heller en attraktiv kvinna. Inom särskilt den amerikanska populärfilmen under de senaste decennierna finns det allt fler undantag från Nelkens iakttagelse. Kvinnliga forskare i filmer som t.ex. Twister, Contact och The Saint är i hög grad både intelligenta, modiga och vackra. Håller kvinnliga forskare på att ta över rollen som representanter för den goda naturvetenskapen? Den grundmodell som den onde eller okänslige forskaren byggts upp kring är nog trots allt doktor Viktor Frankenstein, som först mötte läsarna i Mary Shelleys roman Frankenstein eller den moderne Prometeus från 1818. Till skillnad från många andra berömda romangestalter från 1800-talet har Frankenstein blivit en modern myt. Frankenstein är också i högsta grad en levande myt, även hos alla dem som inte läst romanen. 1994 hade det gjorts inte mindre än 400 filmer baserade på berättelsen om Frankenstein. Ja, antagligen spelar James Whales film, "Frankenstein", från 1931 en större roll i mytologiproduktionen än den ursprungliga romanen. Vetenskapsmannen har nu fått en nytt namn. Han heter inte längre Viktor, utan Henry. Boris Karloff som spelar monstret har nog också, skriver Ronny Ambjörnsson i boken Mansmyter, format vår bild av det konstgjorda livet. I filmens talade prolog slås den moralitet fast som förklarar varför Frankensteinlegenden fortfarande är levande: "Vi skall nu börja berätta historien om Frankenstein, en vetenskapsman som ville skapa en människa till sin avbild utan av avlägga räkenskap inför Gud. Det är en av de märkligaste berättelser som någonsin berättats. Den handlar om skapelsens två stora mysterier: livet och döden." Filmen om Frankenstein skapade således en livskraftig myt, som just nu lever vidare i tidningsrubriker som talar om Frankensteinmat, när genmodifierade grödor eller forskning om transgena organismer behandlas. På Jordens vänners hemsida kan jag läsa följande i ett pressmeddelande: "Idag namnger vi och skämmer ut de biotekniska företag som testar genetiskt manipulerade grödor på Storbritanniens landsbygd: känd som Frankensteinmat eller X-mat." X:et ska väl få oss att associera till farlig strålning, antar jag. Det här är en myt som inte bara kan avfärdas. Frankenstein och hans monster kommer att forsätta att vara en slagkraftig symbol för våra förhoppningar och vår rädsla kopplad till vad den tillämpade biologin kan åstadkomma med livet, människokroppen och vår framtid; på gott och på ont. Tyvärr tenderar också Frankensteinmyten att polarisera en debatt som behöver många fler nyanser än ett framstegsoptimistiskt Ja eller ett framstegspessimistiskt Nej. När det gäller den publika bilden av Albert Einstein är den omgärdad med helt andra associationer. Han porträtteras på en och samma gång som revolutionär nyhetsmakare och ofantligt lärd vetenskapsman, närmast en magiker. Relativitetsteorierna sägs fullständigt förvandla vår bild av verkligheten. När Einsteins namn och vetenskapliga insatser idag åberopas i press, radio och TV är det oftast som symbol för extremt hög begåvning eller osannolik insikt i kosmos mysterier. Vi har sett Einsteins grå hårman i reklamen för allt från datorer till Carlsbergs öl och t.o.m. en lokal annonsör i den västerbottniska kustkommunen Nordmaling förstår vad en bild av Einstein väcker för associationer hos läsaren. Även Einstein har fått en närmast mytisk ställning som vetenskapens representant i vår kultur. Myten bygger på tanken att vetenskapsmän, i likhet med magiker, i ett enda slag upptäcker sanningen om världen. Ett viktigt inslag i massmediernas bild av Einstein som forskare har varit föreställningen att det han gjorde var så otroligt revolutionerande, men samtidigt så abstrakt och så svårt att förstå att bara några få människor egentligen begripit vad relativitetsteorierna handlat om. För ett par år sedan kunde man fortfarande höra Bo G. Ericsson i Vetenskapens värld, hävda att det bara vara en handfull människor i hela världen som förstod hans teorier. Det hör till bilden att föreställningen om att bara 3-5 personer förstod sig på hans teorier, redan var i omlopp under 1920-talet. Själv försökte Einstein ta död på den myten genom att bl.a hänvisa till de studenter han undervisat och som mycket väl förstod vad det hela handlade om. Men i den populärvetenskapliga tidskriften Scientific American suckade man uppgivet: "När vi försöker förstå vad det hela handlar om … ger vi upp och nöjer oss med att fundera på det enklare, men lika olösliga problemet: Hur har professor Einstein lyckats skaffa sig och bibehålla en så fantastisk hårman?". Varje år uppväcks i svenska medier delar av einsteinmytologin. Det sker i samband med utdelningen av de vetenskapliga nobelprisen. Medierna fokuserar då ofta uppmärksamheten till dramatiska genombrott och till enskilda forskares roll i den vetenskapliga upptäckten. Det är då Snillen får spekulera. Nobelpristagaren framträder i medierna som genial, men anspråkslös. Han mottager tacksamt priset, ty det gör att han slipper bekymra sig över det triviala i tillvaron, nämligen att tänka på pengar. Detta sker samtidigt som vi vet att forskning kring ett vetenskapligt problem i dagens värld kan involvera hundratals forskare och ett tiotal forskningsinstitut eller universitet. Det är, som sagt, en vanlig uppfattning bland forskare att vetenskapligt arbete och vetenskapliga resultat förvrängs och förvanskas i massmedierna. Den rena vetenskapen, hävdas det också ibland, förorenas när den representeras i media. Massmedierna bidrar till att väcka vidskepliga eller illa informerade antivetenskapliga opinioner. Det är attityder av det här slaget som bidragit till att skapa en särskild profession, vetenskapsjournalisten, som i nära kontakt med forskarsamhället till allmänheten ska förmedla korrekt om än förenklad vetenskaplig information. Därför väckte det en viss sensation när författaren Michael Crichton på den gigantiska konferensen med American Association for the Advancement of Science i januari i år inledde med att säga: "Naturforskare beklagar sig ofta för mig att media missförstår deras arbete. Men i själva verkat är det precis tvärtom: Det är naturvetenskapen som missförstår media." Han hade bl.a. läst i tidskriften The Sciences att forskare på film - allt från onda doktorer till ståndaktiga hjältar - är vad som påverkar publikens uppfattning om riktiga forskare. Men, tänk efter, sa Chrichton: är det inte så att alla yrken är negativt framställda på film. Advokater är skrupulösa, läkare saknar medkänsla, poliser är mutkolvar och rörmokare är odugliga. Så låt oss avsluta i en mer reflekterande anda och konstatera att bilden av naturforskare i massmedia inte enbart bygger på myterna om Frankenstein och Einstein. I medierna finns också sexiga kaosteoretiker, strävsamma evolutionsforskare, poppiga doktorander i teknisk fysik, fyrabarnsmödrar och fäder som samlever i harmoni med sin mikrobiologi och, så förstås, arbetslösa partikelfysiker. … och nu för tiden får vi också veta att Stephen Hawking kan ta fel, som när han förnekade möjligheten av s.k naken singularitet och att Albert Einstein var en mullig mansgris som hade dålig kontakt med sina barn och dessutom bristande personlig hygien. Det är inte en dag för tidigt att också naturforskare framställs som människor; inte sämre, men inte heller bättre än andra, även om det de gör ökar vår kunskap om kosmos och kanske t.o.m bidrar till att bota sjukdomar eller effektivisera massmord. Men så långe kunskap är på gott och på ont måste vi nog fortsätta att leva med både Frankenstein och Einstein. Text: KJELL
JONSSON |
 |