Marie Curie var verksam forskare från slutet av 1800-talet och pionjär i upptäckten av radioaktivitet. Hon är ensam om att ha fått nobelpris både i fysik och kemi. Fysikpriset fick hon tillsammans med maken Pierre och Becquerel år 1903, samma år som hon disputerade i ämnet. Den bedriften torde vara svårslagen. År 1911 fick hon priset i kemi för sina undersökningar av radioaktiva grundämnen. Trots detta hade hon svårigheter i karriären och vägrades inträde i den prestigefyllda vetenskapsakademin.

Med tanke på att det inte var lätt för kvinnor att göra karriär i arbetslivet eller inom den akademiska världen, förstår man att Marie Curie var en mycket märklig kvinna. Själv var hon anspråkslös i sin framtoning. Kanske inte konstigt då, att vi idag inte vet mycket om henne. Susan Quinns biografi försöker lyfta upp den stora fysikern och kemisten ur anonymitetens dunkel med ett praktverk.

Marie Curie var inte fransyska från början, utan härstammade från en polsk adelsfamilj i nedgående ekonomi och prestige, hårt hållna av den ryska överhögheten. Familjen är förknippad med nationalistiska strävanden och kamp för självständighet. I Polen hete hon Maria Sklodowska. Familjen bestod av flera intellektuella och det fanns ett ideal att bidra till stärkandet av polsk kultur och högre bildning. Här har Maria blivit en del av det polska ödet.

Den polska forskarbegåvningen hade kunnat göra en tidigare karriär om möjligheterna hade varit lika för män och kvinnor. Fram till studenten var det inga hinder. Men sedan var det stopp i Polen. Enda möjligheten att studera vidare var att åka utomlands. Närmast till hands låg St Petersburg och Paris. Maria valde till en början att arbeta som privatlärare. Ungefär samtidigt började en kvinna vid namn Jadwiga Szczasinska-Dawidowa att organisera en hemlig akademi för kvinnor. Den upplöstes av den ryska överheten samma år som Maria tog studenten.

Mycket av Marias förkovran stod hon själv för under de första åren efter studenten. Intressena var brett anlagda. Hon var lika intresserad av litteratur och sociologi som av naturvetenskap. Men det var under dessa år av självstudier som hon bestämde sig för att satsa på naturvetenskap. Det innebar att hon förr eller senare sökte sig till Paris och universitetet i Sorbonne.

Susan Quinne har gjort minutiösa genomgångar av arkivmaterial. Naturligt nog är det svårt för en normal läsare att ta ställning till innehållet. Men det finns annan litteratur som går att jämföra med. Dottern Eva Curie skrev en biografi om sin moder 1937, för den som vill fördjupa sig i materialet.

Vem kan då tänkas ta del av en bok som denna, som ju knappast är någon kioskvältare? Kanske kommer det nya Nobelmuseet att bidra till ökat intresse för de många spännande personer som ofta döljer sig bakom prismottagarens ceremoniella utstyrsel? Då kommer den här boken väl till pass som referenslitteratur.

Text: CHRISTER WIGERFELT
00.05.03