Nämn den förälder som inte är trött på att ideligen tjata på sina barn. Men tjatet har en funktion menar psykologen Bengt Grandelius. Barnet får en gräns att förhålla sig till och indirekt ett bevis på att föräldern bryr sig. - Barn lever ständigt med hoppet om att vuxna ska bry sig. Mycket av barns provocerande beteende är ett uttryck för detta hopp, denna strävan att väcka en viktig relation till vuxna till liv. Bengt Grandelius uppmaning är att vi fortsätter tjata - och bry oss. Förr var vuxnas roll tydligare och kanske även enklare. Auktoriteten bara fanns där. Denna auktoritet var givetvis inte bara på gott utan tog sig ofta auktoritära uttryck, för att inte säga rent diktatoriska; där barnet skulle lyda den vuxne blint. När samhället förändrades kom en motreaktion, och gamla förhållningssätt förkastades för att ge plats åt nya inriktningar. Vuxenrollen var inte lika självklar längre och vuxna stod plötsligt villrådiga inför hur de skulle förhålla sig till barnen, - och så är fallet än idag, anser Bengt Grandelius. - Många vuxna har hamnat i ett ingenmansland där de är osäkra på hur de ska göra för att sätta gränser, utan att kränka och hämma barnet. Han tycker att många föräldrar idag har lagt över sitt ansvar på förskola och skola. Och på barnen. Bengt Grandelius menar att om vuxna vågar vara just vuxna får de respekt från barnen, om inte för stunden, så på sikt. En stadig vuxen som vågar säga ifrån, ger barn tydliga gränser att förhålla sig till. Han har tyvärr märkt att vuxna i allt för stor utsträckning kritiserar och föreläser för små barn, och kräver en för tidig mognad när de istället borde få njuta av sin spontanitet. - Alla har inte tid att ha barn idag. Barn behöver tid. Det är inte bara fråga om kvalitet som en ersättning för kvantitet; kvalitet kräver faktiskt också viss kvantitet. Vi belastar barn med synpunkter på att de ställer till besvär, är i vägen och stör, trots att vi borde veta att barn som utforskar sin nyfunna omvärld tar plats. Omslaget till hans bok "Att sätta gränser - ett villkor för växande" (Natur och Kultur), har Eva Ede illustrerat med en stålmannenpojke som flyger högt upp i luften med sin röda cape fladdrande efter sig. Kvar på jorden står två vuxna och håller i tunna linor som är fästa vid pojken. Det är så Bengt Grandelius vill se de vuxnas funktion i relation till barnen; att de ska stå stadigt i sin vuxenroll och låta barnen upptäcka världen, men finnas tillhands så att de inte gör sig själva eller andra illa. Att sätta gränser är ett förhållningssätt, inte bara till barn och ungdomar, utan till i livet i stort, menar Bengt Grandelius. Han tror att vi så småningom kommer att hamna någonstans mellan auktoritär och gränslös uppfostran, i ett svenskt lagom. Text: Ina Larsson 3.3.1999