Skulle namnet Mozart vara så känt som det är idag om inte Wolfgangs pappa tvingat in honom i musikvärlden? Nu visade det sig att han var ett underbarn och pappan kunde känna sig stolt över att ha lotsat sin son rätt.
Men jag känner mig ändå konfunderad när jag ser små barn visa upp sig i TV spelandes instrument eller hålla på med underliga sporter vid låg ålder. Vem har bestämt åt dem? Vaknade den lilla tvååriga pojken upp en dag och kände att han ville syssla med fäktning? Eller den lilla flickan på tre. Kom hon på att det är fiol som är hennes instrument?

Jag tror att föräldrarna har en stor del i valet. Men hur kommer det sig att föräldrarna lotsar in barnen i dessa aktiviteter. Det jag oftast hör är: "Jag har hållit med den här porten sedan jag var liten och det har gjort mig gott. Jag vill ge mitt barn samma chans". En annan variant är: " När jag var liten fick jag aldrig chansen att börja. Jag började först när jag var äldre och då fanns det inte en chans att bli något. Nu vill jag ge mitt barn den chansen".
I båda fallen tycker jag att barnet har fått ett enormt stort ansvar att verkligen lyckas och göra sina föräldrar glada. Men tänk om den lilla pojken inte vill dansa balett som hans mor gjort hela sitt liv? Vågar han då säga ifrån och göra sin mor ordentligt besviken över att han antingen inte klarar av eller har lust att gå i hennes fotspår. Han kanske hellre vill spela fotboll med sina kompisar och bli en ny Maradona.

Hat för resten av livet?
Ännu värre är om man har föräldrar som är aktiva i varsin sport. Vilken skall man då välja? Väljer man det ena gör man antagligen den andra besviken och tvärtom, och väljer man båda så kommer man ändå till en punkt då man måste välja.
Å ena sidan kan jag förstå att föräldrarna vill ge sina barn chansen, men de måste kolla upp om det är verkligen vad barnet vill, så det inte är sina egna drömmar de följer. Det är ju sagt att föräldrar bara vill sitt barns bästa, men ibland tvivlar jag på det.
Barnet kanske vid vuxen ålder hatar sina föräldrar som tvingade det att träna fem dar i veckan under hela barndomen med något det inte trivdes med.
Men annars kanske det skattar sig lyckligt över att ha haft sådana underbara föräldrar som hjälpte dem att vid tidig ålder att välja rätt väg och få en chans att verkligen bli något.

Skönhetstävlingar för barn
Något som äcklar mig är föräldrardrömmar i Amerika. Jag tycker det är det mest onaturliga i världen att barn skall vara med i skönhetstävlingar. Det börjar ibland innan de kan gå. Föräldrarna, då oftast mammorna, klär ut dem i fåniga kostymer och alla beundrar det gulliga barnet. Hur lyckligt måste det inte vara som har en sådan snäll mamma som lägger ned en massa tid på att det skall kunna "bli något"? När barnet fyllt några år så skall det börja sminkas och hon skall gå på rätt sätt och hitta på en massa trams som t.ex. sjunga sånger inför juryn eller visa upp sig på ett eller annat sätt. Detta barn är kanske lyckligt över sin hylla med priser, men vart tar hennes barndom vägen? Eftersom mamman matat in i hennes huvud att detta är vad du vill hålla på med, så har hon inga motargument. Antagligen är alla hennes kompisar i exakt samma position. Dessa fanatiska mammor har antagligen startat en klubb där de snackar skit bakom ryggen på varandra om hur fula de andras ungar är.

Skilsmässa från föräldrarna?
En liknande sak är barnskådespelare. Vissa mammor är totala TV-fanatiker och är fast bestämda att den lille sonen skall bli något stort. Därför drar hon med den lille stackaren på uttagning efter uttagning till reklamfilmer, för de måste ju börja nånstans.
Jag hörde om ett fall där sonen blivit känd och t.o.m. fått en egen serie. Han tjänade sådana enorma summor vid sju års ålder att hans föräldrar sa upp sig från sina arbeten och levde på hans inkomst. Efter något år lade pojken in om skilsmässa från föräldrarna.
Min fråga är: Hur långt får man gå med sina barns drömmar? Och vems drömmar är de egentligen???

text: GUNILLA ANDERSSON
3.3.1999