Säg "killevippen" och den lilla världen blir plötsligt stor. Säg "television" och du försätter omedelbart folk i bestämda stämningslägen. Många är positiva och många är negativa. Likgiltiga är nog inte en majoritet. Televisionen blir vad vi gör den till, menar Pierre Bourdieu. Men oddsen är dåliga.

Televisionen utvecklades redan före andra världskriget och är som tekniskt föremål egentligen en ganska naturlig vidareutveckling av radion. Under de olympiska spelen i Berlin 1936 gjordes experimentsändningar, men genombrottet fick vänta tills efter kriget. Armodet i ruinerna av det sönderbombade Europa gjorde att radion fortfarande under 50-talet var det viktigaste etermediet.

Det var något märkvärdigt med de första TV-apparaterna under andra hälften av 50-talet. Apparaten var en symbol för ett löfte om en bättre framtid. Teknikfientlighet var ett främmande begrepp även om bilden var grynig. Men ljudet var nästan lika bra som i radion. Status markerades med prylar och den resliga antennen på hustaket var under några få år en tveklös statussymbol. Runt apparaten samlades inte bara familjen utan även grannar och släktingar. Folkhemstanken hade fått sitt landmärke.

Tillsammans blir vi ensamma
Men ganska snart kunde man ana att televisionen var en teknisk konstruktion med oanad social kraft. Ju fler som skaffade egen apparat, desto mindre blev umgänget. Snart, redan under första hälften av 60-talet, satt alla familjer i sin ensamhet och tittade på samma program som grannarna. Samtalen fick anstå tills på arbetet eller i skolan.

I monopol-TV fanns länge folkbildningsambitioner med televisionen. Tio tusenkronorsfrågan förenade både spänning och respekt för bildning. Tänk att endast tolvårige Ulf "Hajen" Hannertz kunde få experterna att erkänna att de haft fel!

Nu började det klia i fingrarna på resursstarka grupper. Först hos deras politiska företrädare. USA och mer befolkningstäta länder i Europa visade vägen. Helt plötsligt var statlig TV trist och kommersiell TV kul. Med reklam i televisionen skulle utbudet bli så mycket bättre, variationen så mycket rikare. Dessutom gratis. Det var för bra för att kunna motstå.

Mångfaldigad enfald
Idag har vi facit över denna utveckling. Kommersiell TV producerar inte i första hand kvalitet för tittarna utan vinst för ägarna. I Frankrike, där de intellektuella fortfarande har viss samhällelig status, vill kultureliten inte ta i TV ens med tång. Men sociologen Pierre Bourdieu gör ändå ett försök att analysera televisionen som det viktiga samhällsfenomen det är.

Bourdieu är en av Europas intellektuella giganter. Här försöker han popularisera sin kritik för att nå den stora TV-publiken. Men när man skalar av den mångordiga analysen, blir det inte mycket kvar att visa upp. Och de konkreta exemplen oväntat få. Kärnan i kritiken är tittarantalets koppling till annonspriset. Redskapet är "audimat", en metod att mäta och analysera tittarna mer raffinerat än tidigare. Det gäller att få så många tittare som möjligt, enligt samma logik som exempelvis H&M säljer kläder eller MacDonald's hamburgare. Allt som sticker ut alltför mycket måste slipas bort. Masskommersialismens logik är lika enkel som effektiv. Många billiga varor kan ge mer vinst än få dyra och exklusiva.

Bourdieu har inte mycket till övers för journalisterna, som får en central roll i den negativa medieutvecklingen. Självinsikt saknas närmast fullständigt. Vi ser ju hur journalisterna hoppar runt mellan TV-stationerna för att höja sina löner. Och vi som arbetar på andra medier sneglar ständigt mot televisionens gemslagskraft.

Pessimistisk men inte uppgiven
Medierna skapar ett journalistiskt fält som genomsyrar och ingriper i allt fler samhällsområden. Inte ens forskningen kommer undan. En variant är de kvasiintellektuella personer som dyker upp i rutan. Sven-Eric Liedman, som ju är hedersredaktör i Alba, hänger på i sitt förord till boken. Men till skillnad från Frankrike förekommer detta sparsamt i Sverige:
"Inte ens Torbjörn Tännsjö, som är så hemmastadd på Dagens Nyheters debattsida, är en ständig gäst i TV:ns olika pratprogram.

Kritiken mot TV blir i stor utsträckning en kritik mot journalisternas sätt att hantera mediet. Journalisterna blir själva offer för utvecklingen av det "journalistiska fältet". Både Bourdieu och Liedman är pessimistiska men inte uppgivna. Själv hyser jag en from förhoppning att explosionen av antalet TV-kanaler ska bidra till televisionens harakiri, att mediet då förlorar sitt inflytande över det "mentala fältet".

Text: CHRISTER WIGERFELT
3.3.1999