En president som lurat till sig sin post, en mediakår som går presidenten och de stora företagens ärenden och ett krig baserat på lögner. I sin nya bok Vem har snott mitt land? ger Michael Moore en svart bild av USA. Ändå skrattar man sig genom stora delar av boken.

Moores häcklande av president Bush och de konservativa politiker som finns i hans närhet är underhållande och pricksäkert. Men det finns också ett annat USA, hävdar Moore; ett USA som tycker tvärtemot presidenten, ett trevlig och hyggligt USA bestående av vanliga människor. I denna beskrivning av ett splittrat USA är det ingen tvekan om var Michael Moore står. Som klassens ständige opponent ställer sig den kepsprydde Moore tveklöst på den lilla människans sida.

När Michael Moore tog emot sin Oscar för filmen Bowling for Columbine kritiserade han öppet George Bush i sitt tacktal. Hälften av publiken jublade, hälften buade. Det är så det är med Michael Moore, han är obekväm och tar alla chanser att framföra sin kritik. För vissa är det besvärande, för de som håller med honom är det befriande. I sitt tal på oscarsgalan anklagade han president Bush för att vara en fiktiv president som dragit in landet i ett fiktivt krig. Samma kritik framförde han i sin förra bok Korkade vita män. I sin nya bok Vem har snott mitt land? går han ett steg till. Nu ägnar han sig åt en kampanj för att få bort Bush ifrån Vita Huset.

Boken är skriven i ett rasande tempo och hans bitska kritik sätter Geogre W Bush i en korseld av attacker. Moore väljer på ett förtjänstfullt sätt olika former för den kritik han för fram. När han till exempel kritiserar Bushs sätt att använda sin gudstro i propagandasyften upplåter han ett kapitel åt Gud där denne ondgör sig över presidentens åtaganden. Det är en effektiv och underhållande metod som ger nya dimensioner åt en kritik som man hört förut. Att kritiken inte är ny är inget problem. Moores fördel är att han för fram denna kritik på ett underhållande och uppfriskande sätt. Boken är odogmatisk och har en självinsikt som ibland saknas hos mer akademiska kritiker av USA:s politik.

Michael Moores största förtjänst är ändå i slutänden hans strävan att belysa ett annat USA och hans ständiga förslag på vad man kan göra åt den nattsvarta situation som han beskriver. Han ger en behövlig röst åt den amerikanska arbetarklassen som annars beskrivs som korkad och konservativ. Moores beskrivning är en annan. Han menar att president Bush egentligen inte har stöd för sin politik, att den vanlige amerikanen är för fackföreningar, sjukförsäkringar åt alla och aborter. Det är en bild som alltför sällan når ut. Samtidigt som Moore bekräftar vår bild av en så gott som allsmäktig, lat och krigsgalen president så krossar han våra fördomar när det gäller resten av de människor som faktiskt bor i USA.

Visst kan han i bland kännas en aning ansträngd och i vissa lägen känns det som om Moore drar sina skämt ett varv extra eller spetsar till sina anklagelser en gång för mycket. Problemet är att metoden i vissa lägen leder till att man tröttnar. Det blir liksom aldrig någon paus mellan alla spetsfundigheter och angrepp. Metoden är dock medveten. Moore tillhör den populistiska delen av den amerikanska politiska debatten. Dessutom är denna metod kanske nödvändig för att han överhuvudtaget ska nå fram med sitt budskap. Moore slåss om en plats i den stora våg av TV-program, dokusåpor och musikvideos som idag drar över framförallt USA. I den miljön behöver han sticka ut.

När Michael Moore föreslår Oprah Winfrey som motkandidat till George Bush i höstens val vet jag till en början inte om det säger mer om det amerikanska samhället, där gamla westernhjältar blir presidenter och valkampanjerna styrs av hur mycket sponsring företagen vill ge, eller om det snarare bevisar att Michael Moore i vissa lägen går ett steg för långt. Efter att ha läst Vem har snott mitt land? är jag dock övertygad om det förstnämnda alternativet.

2004.03.11