I filmen Hitta Nemo finns en fisk med dåligt minne. Fisken glömmer ständigt namnet på det lilla yngel hon letar efter. Det lilla ynglet heter Nemo vilket betyder - utan namn.

Att fiskar har ett kort närminne är allmänt bekant. De kan fastna på kroken och sedan glömma händelsen efter några sekunder. Fiskar verkar inte lära sig något av sina erfarenheter. I den gamla grekiska tankevärlden fanns en gudinna som beskyddade minnet. Hon bar namnet Mnemnosyne och var också mor till de sköna konsternas musor.

Hur är det med kvinnors och mäns minne? Finns det någon skillnad mellan könen? Skildrar kvinnliga och manliga författare sina huvudpersoners känslostarka minnen på olika sätt?

Vad är det som gör att vi minns? Minnesforskare har kommit fram till att vi minns lättare om vi bygger berättelser och sammanhang kring det vi vill minnas. En lång rad av tillsynes osammanhängande ord kan vi lättare minnas om vi skapar ett sammanhang. Man skulle också kunna säga att det går lättare att minnas om minnet görs till rörliga bilder, till en ”inre” film. När man binder samman sina minnesbilder skapas ”länkar” som automatiskt för vidare till nästa. Hur vi ”länkar” eller hur vi associerar bygger på våra tidigare upplevelser. Ordet katt följt av ordet mus leder till att vi kanske föreställer oss eller minns en viss händelse. Att minnas en viss händelse ger en inre bild, en minnesbild och en del har rörliga minnesbilder, en minnesfilm. Men det som minns behöver inte ha hänt en själv. Via hypnos går det att plantera föreställningar som upplevs som minne.

Neurovetenskapen beskriver minnet som en elektrisk aktivitet mellan hjärnans neuroner som bildar olika mönster beroende av vad som minns. Våra neuroner har till och med en inspelningsfunktion som kan spela in och spela upp tidigare händelser skriver psykologiprofessorn John Kotre. De antika tänkarna var inne på samma spår men de tänkte sig sin tids teknik i samarbete med en gudinna. Det var Mnemnosyne som fäste minnena som sigill på en vaxtavla i vår själ.

Ett minne kan framkallas av sinnesrörelse eller av en impuls från en elektrod i hjärnan enligt Kotre. Både psykoanalys och mekanisk stimuli med elektroder kan alltså framkalla minnen.

Minne och genus
På frågan om det finns könsskillnader påstås det att kvinnor bär sina minnen och att män arkiverar sina minnen. Inom litteraturen finns detta kvinnliga och manliga beteende gestaltat hos författarna Ivar Lo-Johansson (1901-1990) och Elsie Johansson (född 1931). Huvudpersonen Nancy i romanen Glasfåglarna bär på ett smärtsamt minne under en längre tid. Minnet beskrivs som en skinnpåse liggande inne i hennes mage. Vid sin systers grav kommer minnena:
När Nancys bara knän vidrör gräset vid den grav där hennes syster ligger begravd, kommer minnesbilderna. Hennes minnen är nära, direkta och omedelbara som om hon var med om händelserna i detta nu. Jag gick ner på knä i gräset och borrade in ansiktet i den fuktiga buketten, blundade och försökte med all min kraft mana fram bilderna, de kära gamla bilderna. Och Dora kommer. Hon kommer från brunnen med vatthinken och skrattar mot mig, solen lyser och leker i håret, det gnistrar grönt i det mörkt kastanjebruna. Jag sitter på soffan, Dora läser för mig, hennes arm kring skuldrorna håller mig tätt, skymning inne och en höstlig doft av kantareller och våta astrakaner […]

När knäna blev kalla och våta i det färska majgräset brast koncentrationen och bilderna försvann. Jag reste mig upp, alldeles klar och alldeles lugn. Dora fanns i mig.
Författaren Ivar Lo-Johansson är också känd för sitt goda minne. I sina memoarer skrev han att han minns när han som lindebarn låg under en ek. Han minns obehaget när en spindel for ner mot hans ansikte.

Memoarjagets bara fötter i kontakt med gräset frigör minnena på samma sätt som Nancys bara knän i gräset. Han minns med hjälp av sin mor och genom henne.

Det fanns stunder då jag hatade henne. Jag hatade henne för att jag i så mycket liknade henne. Det var mig själv jag hatade, fast genom henne.

Det är som om hans mor bär hans minnesarkiv och att han förmår öppna det via henne. Modern är hans Mnemnosyne.
Den manlige berättaren använder sig av en musa eller i fallet med minnen, musernas moder, för att komma åt sin "minnesfilm", vilket skapar distans till huvudpersonen emedan den kvinnliga berättaren med intensiv närhet hamnar direkt hos sin huvudperson i en "rullande minnesfilm". Hur berättarna i Glasfåglarna och i Pubertet minns skiljer sig genom närhet och distans men vad de minns är mer lika. De minns båda med smärtfylld ilska skammen, skammen över att bemötas som en mindre värd andra klassens medborgare.

2004.03.11