Ola Larsmo har en misson. Den märks redan tidigt i den nya romanen En glänta i skogen. Han vill få oss att se de kopplingar som finns mellan den svenska nynazismen och den nazism som frodades under andra världskriget och dessutom sätta fingret på det som vi däremellan valt att tala ganska tyst om i vårt land.

En Glänta i skogen påminner till sitt upplägg om en kriminalroman. Glimtvis får vi historien om ett brott, fast det tar tid innan vi som läsare förstår vad brottet egentligen bestod av.
Larsmos berättarteknik är både luddig och övertydlig på en och samma gång. Vissa saker skriver han oss på näsan, annat bara anar vi. Han vill få oss att se vårt nu tydligt med hjälp av ett då.

Berättelsen utspelar sig i två tidsplan, dels under kriget och dels i nutid. I nutid är det Johan som är huvudperson. Han återvänder till sin fars hembygd, där han själv också vistats som barn. Han skriver på en magisteruppsats i historia och letar efter spår efter flyktingtrafiken från Norge som tidvis var livlig i dessa trakter.
Precis som till dagens flyktingar fanns det de som var för och de som var emot under kriget. Eftersom tiderna var mer extrema då ledde det till mer extrema konsekvenser, men Larsmo vill visa att skillnaden mellan nu och då inte är så stor.
Det anläggs bränder, både i dåtid och i romanens nu. Johan blir hotad av dagens nynazister och han tvivlar på om hans barndomsvän verkligen är hans vän.

Historierna om den girige Rosenbaum som visar sig ha kopplingar till en verklig person av judisk börd som fick sitt hus och sin butik nedbrända blir lite väl tydliga. Samtidigt är berättelsen om farfadern som drar alla dessa historier en bra bild av hur tid som gått och närhet till en person kan göra det svårt att se klart. Just svårigheten att skilja mellan vän och fiende är ett bärande element i Larsmos roman.

Som grädde på moset erbjuds vi också två kärlekshistorier. En i varje tidsplan.
Jag vet inte om det beror på att jag själv inte var med under kriget eller om det är brister i nutidsberättelsen som gör att jag mest fastnar för de delar av Larsmos roman som utspelar sig i dåtid. De känns mer trovärdiga och personerna får tydligare gestalt.

Det är mycket som spänner mellan två poler här. Både i själva berättelsen och i sättet att berätta den. Och paradoxalt nog också i hur jag upplever den. Bitvis är det en poetisk nästan drömlik skildring med ett vackert språk och bitvis är det en lite kantig historia med välmenande ambitioner som lyser igenom alldeles för mycket.
Dock en bok jag ändå rekommenderar.

2004.11.03