För någon tid sedan fick jag ett mail från Christer Wigerfelt där han undrade om jag kunde tänka mig att recensera en bok om science fiction för Alba. Vi är bekanta sedan många år och kanske känner han till mitt sf-intresse. Om inte annat är jag akademiker, idéhistoriker närmare bestämt, och sådana brukar ju skriva recensioner. Jag bestämde mig i alla fall för att tacka ja. Några dagar senare låg den lilla volymen i mitt postfack. Stjärnfall lyder den listiga blomstertiteln, Om SF utlovar undertiteln. Volymen är den senaste i Bonniers Essä-serie.

Det första som slår mig när jag får boken i min hand är den lätta elegansen och det tjusiga omslaget. Som akademiker gillar jag korta böcker, böcker vars idéinnehåll går att överblicka, om än inte penetrera, på en timme eller två, och som man inte behöver slita med under veckor. Jag konstaterar snabbt att Stjärnfall är en kort bok, hundrafemtio sidor. Därtill har den fått en värdig inramning. Typografin är inbjudande utan att vara överarbetad. Även om-slagsbilden får mig att stanna upp. Hämtad från en femtiotalsroman av Algis Budry är den vacker, annorlunda och tankeväckande. Bådar gott. Jag gör en notering om att bilden måste vara med när recensionen publiceras.

Senare samma kväll sätter jag mig ned för att läsa. Boken består i själva verket av tre essäer. Den första är skriven av författaren Lars Jakobson. Återigen en listig titel: ”Ombord på de stora skeppen: Ett försök om sf i vilket Philip K Dick endast nämns i förbigående och Stanislaw Lem inte alls.” Dick och Lem har jag läst men den Samuel R Delany som Jakobsson uppehåller sig vid har jag aldrig hört talas om. Efter några sidor börjar jag bli irriterad. Känslan smyger sig på mig: Delany framträder under Jakobsson ledarskap själv-klart som en av de stora, en författare som jag borde ha läst.

Jag slår igen Stjärnfall och kliar mig i huvudet. Vem är jag att recensera en bok om sf? Jakobsson och hans vapendragare författarna och kritikerna Ola Larsmo och Steve Sem-Sandberg, närmar sig SF-genren oerhört seriöst. De är belästa och genomre-flek-terade. Deras respektive essäer är resultatet av båda dessa egenskaper. Givetvis kan jag ikläda mig akademikerns utrustning och skär-skåda argumentation. Jag skulle till exempel kunna säga något om den genreproblematik som författarna på ett eller annat sätt förhåller sig till.

Försök att ringa in en genre brukar förr eller senare fastna i definitioner som antingen är så snåla att läsarna inte känner igen sig, eller så generösa att de upplöses i en alltför vidlyftig intighet. Men författarna sköter sin analys med den äran. Kanske går det att hitta något annat att bända i men det känns inte som en framkomlig eller ens meningsfull ansats. Nej, jag vill inte skriva med seminarie-glas-ögonen på. Ska det bli en recension så måste det vara som sf-läsare, och detta trots att Delany gått mig spårlöst förbi.

Med detta beslut bakom mig läser jag vidare i Jakobssons essä. Några sidor längre fram gör han en kort skiss över genrens uppkomst under tidigt, amerikanskt 1900-tal. Han menar att denna tidiga sf-litteratur karaktäriserades av en ”barnsliga förundran inför de svindlande perspektiven och äventyren”. Även om Jakobsson understryker att detta inte ska förstås som en värdering utan snarare som ett tidstypiskt förhållningssätt - givetvis i kontrast till senare tiders mer seriösa sf - känner jag mig omedelbart påhoppad. Är det inte just sökandet efter de svindlande perspektiven och äventyren som ständigt får mig att återvända till sf-bokhandeln?

Sf är för mig först som sist en speciell form av underhållning. Jag läser bara undantagsvis vanlig litteratur - ”mainstream” lär jag mig nu att sf-kritikerna kallar den - och inom sf-genren föredrar jag de stora episka berättelserna framför korta, idédrivna noveller. De senaste åren har jag fångats av Kim Stanley Robinsons böcker om kolonialiseringen av Mars, Orson Scott Cards fantastiska historia om barnsoldaterna i Enders game, och framförallt David Brins magnifika rymdopera Uplift wars. På fritiden, till skillnad från arbetet, giller jag tjocka böcker, gärna i flera delar och helst med page turnerkvalitéer. En sådan läsare är jag, och det måste bli från denna utgångspunkt jag skriver recensionen.

Jag närmar mig Stjärnfall på nytt men nu närmast självrannsakande. Jag läser med förhoppningen om att få mina föreställningar provocerade. Vad är det som lockar med sf? Vad är det genren har som annan litteratur saknar? Varför läser jag sf?

Med en annan ansats kommer essäerna mig omedelbart till mötes. Jag fångas till exempel Ola Larsmos otippade analys av genren i anslutning till Ed-mund Burkes - en av den konservativa idétraditionens fäder - utläggning om det sublima. Begreppet betecknar enligt Burke:

"[…] det sinnesläge i vilket alla sinnens rörelser avstannat, till viss del av fasa. Sinnet är då så uppfyllt av det uppfattade att det inte kan uppmärksamma något annat, inte heller överväga den händelse som överväldigat det. Av detta kommer det sublimas stora slagkraft; långt ifrån att vara en följd av våra tankekedjor föregår det dem och tränger sig på med oemotståndlig kraft. Häpnad är som sagt följden av det sublima i högsta potens; de mildare verkningarna är beundran, vördnad och respekt."

Det sublima är jag väl bekant med från min forskning kring populärastronomins historia. Speciellt 1800-talsförfattarna återkom ständigt till detta adjektiv när de ville fästa känslor på himlarna. Läser man till exempel den franske astronomen och författaren Camille Flammarions böcker blir de ständiga referenserna till det sublima till och med en smula träligt och rent av patetiskt (i ordets mer negativa mening). Men nu, i ett helt annat sammanhang, måste jag erkänna att det är just denna överväldigande känsla av häpnad, av beundran, vördnad och respekt, som lockar mig mest i en god sf-roman. Jag vill bli förförd. Jag vill känna den intellektuella svindel som de skickligaste författarna kan frammana. Eller för att använda ett begrepp som Brian Aldiss myn-tat för sf med dessa ambitioner: Det blir inte bättre än när läsningen kan ledsagas av utropet Gosh! Wow!

Hum! Känner mig plötsligt lite fånig, alltför lättflirtad. Känner mig till och med avslöjad när Larsmo fäster min uppmärksamhet på ett vanligt, berättar-tekniskt grepp, som ofta ledsagar denna typ av prosa. Man talar om Big Dumb Objects. Även om beteckningen är ny för mig så är jag väl bekant med fenomenet. Big Dumb Objects är helt enkelt de extremt stora arte-fakter som ständigt utmanar våra perspektiv i sf-litteraturen. Ett exempel är den enorma skapelse som äntrar solsystemet i Arthur C Clarkes Möte med Rama, ett annat de ofantliga rymdskepp som ”the galactics” rattar i Brins Uplift-böcker, rymdskepp så stora att när ett av dem kraschar i havet på Kithrup rullar chockvågor runt hela planeten. Jag är tvärtorsk på Big Dumb Objects.

Ingen av författarna till Stjärnfall försöker skyla över den underhållande sidan av sf-genren, men gemensamt har de därutöver - och det slår mig gång på gång medan jag läser - en oerhörd respekt för genrens konstnärliga potential. Sf är inte bara en genre lite vid sidan av mainstreamlitteraturen, utan en genre som just i egenskap av detta utanförskap ger utrymme för förnyelse, för avantgarde. Jakobsson talar till exempel om hur sf är det möjligas litteratur, en litteratur som kan överträda alla gränser och därmed fungera som ett verktyg för att ställa andra, annorlunda frågor. Hur vore det om…? Häri ligger genrens kritiska potential men också dess förmåga att ruska om läsarens föreställningar. Och Steve Sem-Sandberg understryker att en rättvis bedömning måste se bortom utanverket; strålpistolerna, rymdskeppen och alla rymdarna är blott rekvisita. Det viktiga är därför inte hur denna litteratur ser ut på ytan, utan snarare vad den kan åstadkomma. Sf-författarens värld ”skall inte förevisas utan skapas” och, fortsätter han, för ”att det skall lyckas måste texten befinna sig i rörelse, bort från eller ut ur befintliga former och språk”.

När jag lägger ifrån mig boken funderar jag fortfarande på Sem-Sandbergs fras. Hur tar man sig ut ur befintliga former? Och hur bär man sig åt för att överträda språket? Med tankarna i rörelse sätter jag mig vid datorn för att försöka samla dem till något som liknar en recension. Det var länge sedan, tänker jag, som en så liten bok, på så kort tid, väckt så många tankar och funderingar. Vad mer kan man begära? Gosh! Wow!

2004.03.11