För ett par veckor sedan utsågs jag av mitt parti att efterträda Eva Eriksson som regionråd för Folkpartiet i Västra Götalandsregionen när hon den 1 april tillträder uppdraget som landshövding i Värmland.

När man får en förfrågan om att ta ett helt nytt uppdrag så funderar man förstås på alla för- och nackdelar med uppdraget. En av frågorna är naturligtvis om det finns någon framtid i uppdraget? Om man bortser från det faktum att medborgarna i allmänna val kan trassla till ens framtiden genom att rösta bort mig och/eller mitt parti, så är frågan om vi om några år har kvar några regioner i Sverige?

Frågan är högaktuell sedan ansvarskommittén har påbörjat sitt arbete med hur vi i framtiden skall organisera den offentliga verksamheten i Sverige. Det första delbetänkandet, beskrivet av Olle Schmidt i förra numret av Alba (lägg en länk?), ger dock ingen fingervisning om vad som kommer att hända med självstyrelseorganen i Västra Götaland och Skåne.

För många av oss innebar de båda regionbildningarna den 1 januari 1999 att en mångårig kamp för regiontanken och den regionala självstyrelsen nådde en sorts kulmen. Smolket i glädjebägaren var dock beslutet om att regionerna skulle få finnas ”på försök”. Försöksperiodens fyra första år ersattes därefter med ytterligare fyra försöksår och frågan är väl om ens ansvarskommitténs tankearbete kommer att få några effekter före valet 2006, vilket tyder på att försöket kommer att få fortsätta ytterligare fyra år.

Egentligen spelar det ingen större roll att regionbildningarna fortfarande är ”på försök”. Med en mer pragmatisk syn på tillvaron kan man konstatera att all verksamhet är ”på försök” tills man ändrar på den, eller att all verksamhet är permanent tills förutsättningarna och reglerna förändras.

Regering och riksdag söker nu sin roll i samhällsbygget. Med en i grunden stark kommunal självstyrelse, krav på ökad regional självstyrelse och allt fler beslut på europeisk nivå så har regeringens och riksdagens starka roll på kort tid förminskats. Såväl regering som riksdag famlar i mörkret och försöker ta tillbaka makten och initiativet genom nationella regleringar i kommunala frågor, specialdestinerade statsbidrag med mera för att motivera sin egen existens och för att upprätthålla den makt de själva önskar. Att i det sammanhanget bejaka en fortsatt och utökad regional självstyrelse är för många av de styrande ett självmål.

I Sverige har regioner kommit att förknippas med sammanslagning av enskilda landsting till regioner som en ny form av nivå. Landets tidigare 23 landsting och 3 landstingsfria kommuner, blev med regionbildningarna i Västsverige och Skåne 20 landsting och en landstingsfri kommun (Gotland).

Syftet och bakgrunden till regionbildningarna var inte i sig att skapa stora landsting i Västra Götaland och Skåne, men jag tror att vi om några år kommer att se att just detta har varit ett av de viktigaste bidragen i den regionala utvecklingen.

Den oerhört snabba medicinska och medicintekniska utvecklingen kräver och kommer i än högre grad att kräva stora investeringar i dyr utrustning, ökad specialisering i personalen, större finansiella muskler med mera för att kunna erbjuda invånarna de möjligheter som utvecklingen erbjuder. I det läget kommer det inte att vara lätt för ett mindre landsting med ett litet befolkningsunderlag att ekonomiskt och personellt svara upp mot de krav som invånarna kommer att ställa på hälso- och sjukvården.

Jag skulle därför tro att vi inom en tioårsperiod har ritat om dagens landstingskarta i Sverige och ersatt de nuvarande landstingen med 8-10 sjukvårdsregioner. Vad vore mer naturligt än att i det läget också skapa 8-10 regioner med ökat regionalt självstyre.

Det är beklagligt att det inte försöks mer i de försöksverksamheter som nu pågår i Västra Götaland och Skåne. Staten har inte velat släppa loss, och vi får som regionpolitiker också skylla oss själva i att vi alltför försiktigt tassar i frågan om vilka uppgifter vi kan ta över från staten och länsstyrelserna. Det finns en rädsla för att vi kan förlora det lilla vi har fått om vi kräver för mycket.

Jag skulle välkomna att regionerna fick chansen att på allvar utmana statens monopol inom några områden för att se vilka effekter som kunde uppnås.

Jag vill ge några exempel.

Arbetsmarknadspolitiken är intimt förknippad med de regionala utvecklingsfrågorna som är regionernas stora nya ansvarsområde. Hur skulle delar av alla statliga AMS-miljarder kunna användas med ökad regional kunskap och ökad regional integration med utvecklingsfrågorna? Hur skulle regionerna kunna hantera och fördela de arbetsmarknadspolitiska resurser i samarbete med de regionala nätverken som de senaste åren byggts upp?

Försäkringskassan. Det finns ett oomtvistat samband mellan kostnaderna för sjukskrivningar och bristen på resurser inom hälso- och sjukvården. Det kommer även fortsättningsvis att behövas nationella regler, men hur kan vi få pengarna i två separata system att arbeta tillsammans? Är det inte bättre att Kalle kan få en snabb operation till en relativt låg kostnad än att han under lång tid går sjukskriven till en hög kostnad i väntan på operation?

Statens ensidiga gynnande av huvudstadskulturen måste också få ett slut. Vilket än mer sjudande kulturliv skulle vi inte få i Västra Götaland om staten tog ett lika stort finansieringsansvar för GöteborgsOperan som för Kungliga Operan?

Jag tror på en framtid för regionerna i Sverige. Det kommer inte att gå att stoppa den utveckling som har startat i vårt land och som länge har pågått på kontinenten. Nu måste vi visa vad vi kan och vad vi vill i framtiden. Regering och riksdag kommer inte lättvindligt att överlämna mer ansvar till oss, men vi kan med goda argument och goda exempel peka på de ytterligare möjligheter som en regionalisering kan innebära för oss som bor i landets olika regioner.
Har jag tur får jag vara med några år framöver och påverka den utvecklingen.

2004.03.11