Hedersvåld är ett begrepp som syns alltmer i medierna, ofta i kvällstidningar som älskar att utmåla ”offer” och som utan att tveka färgar världen svart-vit- utan analys. Inte sällan exponeras flickor, som blivit hotade, på ett oförsvarligt sätt. Många gånger får de inte heller tillräckligt skydd för att dölja sina verkliga identiteter med följd av att de råkar ändå mer illa ut.

Dubbelt tragiskt, eftersom hedersvåld är ett allvarligt samhällsproblem som drabbar en grupp som saknar makt och som inte får definiera problemet själv. Det är därför befriande att läsa en kunnig och initierad framställning i ämnet. Boken En fråga om heder av den norska professorn i socialantropologi Unni Wikan, är ett seriöst försök att undersöka företeelsen hedersrelaterat våld. Författaren har dessutom en gedigen kunskapsgrund att stå på inte minst genom sina erfarenheter av fältarbeten i länder som Egypten, Oman, Jemen, Indonesien och Bhutan.

Det var efter mordet på Fadime 2002 som Unni Wikan bestämde sig för att närmare undersöka hederskultur i Norden. Och i boken En fråga om heder går Unni Wikan igenom de kända fallen av hedersmord i Sverige. Hon gör jämförelser med Norge, där också problematiken finns, och ser olikheter. I Sverige tillskrivs hedersmord etnicitet, i Norge religion med islam i fokus.

Unni Wikan slår fast att hedersvåld i första hand handlar om kontroll över kvinnors sexualitet och om kollektivets rättigheter över individen. I en hederskultur är till exempel ett giftermål inte bara något som berör två personer, utan snarare en angelägenhet för två släkter som genom giftermål förenas med lojalitetsband. Mordet på Fadime var inte en mans verk, utan en hel släkt stod bakom beslutet. Trycket på Fadimes pappa att återupprätta hedern var stort, enligt Unni Wikan.

Hon skriver:
”Hedersmord förutsätter en publik, meningsfränder. Hedersmord begås med denna publik för ögonen - vare sig man är medveten eller omedveten om det i handlingsögonblicket. Man kastar av sig skammen och det gör man bara i förhållande till en publik. Skammen kan mycket väl vara djupt känd utan att‚ de andra‚ vet om det./…/ Men det är när skammen blir offentlig som den måste, tvättas bort‚ - enligt de traditioner det handlar om.”

En slutsats som Unni Wikan därmed drar är att det blev förödande för Fadime när hon berättade sin historia för pressen. Fadime trodde att media kunde skydda henne, men istället blev ”skammen” offentlig och enligt Wikan bidrog publiciteten säkert till Fadimes död.

Unni Wikan har grundligt plöjt igenom förhörs- och rättegångsprotokoll inför skrivandet av boken. I fallet Fadime, som hon koncentrerat sig på, låter hon både mamman, pappan och syskonen få röster genom förhören. Fram träder en betydligt mer nyanserad bild än den som massmedia gett. Vi ser en pappa som bott länge i Sverige men som med åren känner sig alltmer utanför och blir alltmer konservativ i sina värderingar. Vi ser en mamma som sviker sin dotter under rättegångarna men senare ändå träffar Fadime i hemlighet; en mamma som har släktens ögon på sig och som också måste tänka på sina andra barn.

Tonen i boken är alltså inte fördömande utan Wikan försöker förstå det oförståeliga: Hur någon kan döda sitt eget barn.
Författaren, som aldrig för ett ögonblick ursäktar handlingen, vill förstå, vill avdemonisera pappan och förklara hur hela släkten är inblandad i konflikten. Unni Wikan försöker också se Fadimes del i konflikten, utan att för den skull förringa hennes mod och det berättigade i hennes krav att äga samma rättigheter som andra kvinnor och män i Sverige.

Unni Wikan har under sina fältstudier utomlands sett hur man i hederskulturer ofta försöker undvika dödsstraff, en lösning är ofta att förvisa de ”utskämda”. Också Fadime förvisades från hemstaden Uppsala och hotades med döden om hon återvände. Fadime vägrade dock att finna sig i förvisningen, hon älskade sin familj för mycket och särskilt då sin mamma. Och det var när hon i hemlighet träffade systrarna och mamman som hon mördades.

Unni Wikan understryker i boken att hedersvåld finns i vissa länder men bara inom vissa grupper där. Problemet finns i Mellanöstern, i vissa länder i Afrika och delar av forna Jugoslavien. Men det finns också i länder i Asien som Afghanistan, Pakistan och Indien. Hederskulturen innebär ett strängt patriarkaliskt förtryck där flickors och kvinnors rättigheter helt underordnas det dominerande manliga kollektivets regler och krav. I första hand är det fäder och bröder som bevakar och bestämmer över flickornas liv och framtid.

Förtrycket handlar alltså i grunden om kontroll och makt över flickornas och kvinnornas sexualitet. Det sker i namn av familjens ”heder”. I försvaret av denna så kallade heder berövas flickor och unga kvinnor sina mänskliga rättigheter, i de mest extrema fallen försvaras ”hedern” med hot, våld, tvångsgiften och dottermord.

Hederskultur har ingenting med religionstillhörighet att göra utan är kulturellt betingat. Och paradoxalt nog kan till exempel kurdiska flickor vara friare i Kurdistan än de är i Sverige. Hederskultur tenderar alltså att bli ett djupare problem i exil.

Hur många flickor som i Norden lever under hedersförtryck vet man inte. På departementsnivå talas det om att 1.500 flickor i Sverige lever under verkligt hot, initierade källor anser att mörkertalet är stort och att det inte finns någon tillförlitlig statistik.

Med boken En fråga om heder vill författaren få oss att förstå att i Sverige och Norge lever idag flickor som inte har tillgång till de demokratiska fri- och rättigheterna som resten av medborgarna. Ett problem att ta på allvar, enligt Unni Wikan.

2004.03.11