Sanningen om Svensson

Våra liv är livslånga expeditioner,
som startar med spädbarnens ljudexplosioner,
i vår ungdom krossas de flesta illusioner
och ersätts av skolsystemets visioner.
Det är bara konjunktioner på skolans lektioner,
negativa joner, fissioner och fusioner,
dissekera, lyssna och odla ambitioner,
hålla tyst, sitta still och lösa ekvationer.

Vi blandar vätskor i laborationer
och lär oss att överst på sanningens tron är
den som har titlar och aktieoptioner
och kan kväsa alla variationer.
Vi lär oss att frukta ryska spioner
och förakta de som deltar i demonstrationer,
vi lär oss att framtiden befolkas av kloner
perfektare än någon av naturens kreationer.

Vi sprids så ut till diverse bataljoner,
skjuta på folk - ja inga diskussioner,
från gamla regler till nya restriktioner,
ut i livet som ett gäng kalkoner.
Några får tillverka Thailands kanoner
som säljs och profiten går till konstellationer,
som styrs av folk med skattesubventioner,
som redan har miljoners miljoner.

Så går vi ut i livet med olika hormoner,
där XY är starkare än prestationer,
ty lönen sätts efter kön och relationer
till folk på uppsatta positioner.
Vi gillar nukleära reaktioner,
men är rädda för folk från andra nationer,
vi handlingsförlamas i de flesta situationer
och följer de fegas och tystas traditioner.

Vi försöker att blunda för de samhällsfraktioner,
som startar kulturella reklamationer,
där de sitter på plastiga ariska troner
och ger ut obskyra publikationer,
där de hävdar att alla de kombinationer
av folkslag som blivit av immigrationer,
iscensatts av helröda konspirationer
i sverigefientliga operationer.

Vi fördömer med styrka pedofilens perversioner
men hyllar Hollywoods propagandaproduktioner,
vi avskyr fåtalets agitationer
som vägrar ge USA gratulationer,
och ej tror att offren tar det med ro när
B52:ornas tunga skvadroner
bombar sönder civilisationer
som står upp mot västvärldens provokationer.

Vi lyssnar när högt uppsatta rika pultroner
applåderar de våldsamma interventioner,
som görs för att biståndsimitationer
ska kunna placeras i små injektioner,
i fattiga länder där de rikas intentioner
är att göda sig själva och sina kompanjoner,
och låtsas starta industrialisationer,
och strunta i alla slags kompensationer.

Vi lär oss att undvika manifestationer,
och knäppa av TV-sända interpellationer,
och hånle åt talarnas improvisationer
fastän besluten får implikationer
som kan påverka oss i stora dimensioner.
Hellre ser vi Gibsonar, Fordar och Stalloner,
som avstyr tysk-islamska aggressioner
och ger utlopp för sina sexuella frustrationer.

Vi fruktar de mänskliga mutationer,
som kommer av atombombsdetonationer,
som förstört kommande generationer,
för att vissa trodde de var faraoner,
och hade gudomlig rätt att släppa lös sina passioner,
att mörda utan risk för sanktioner.
Vi förnekar teknikens komplikationer
och teknikdyrkan är en av våra största religioner.

Och vissa av oss tror på federationer
i främmande galaxer där stjärnimplosioner,
och nya tekniska innovationer,
och hjältedåd ger oss associationer
bort från fondstyrda vingklippta pensioner,
uppsägningar och rationalisationer,
byråkratins moment 22-funktioner,
-en värld i svartvitt - mänskor mot klingoner.

Och stjärnhimlens alla unika formationer
flyr oss från världen in i dunkla emotioner,
bort från all världslig irritation, när
politiker kör slalom mellan lagbokens koner,
och bearbetar kvitton med subtraktioner,
och kallar det diverse representationer,
när de satt vid en scen och tänkte: wow vilka
meloner
på nån klubb som gav underlivet heta vibrationer.

På radion hör vi slätstrukna kompositioner,
som framkallar hatiska interjektioner:
dyngan som skrapats av musikvärldens sko, när
en röst som behöver reparationer,
får applåder och ger smetiga dedikationer
från en leende skit med dans-eruptioner,
som de flesta skulle slakta utan pardon där
brottet och straffet har lika proportioner.

Men kapitalet sätts ju i rotation, när
de flesta musikaliska revolutioner
har ersatts av glättiga restorationer
av klämkäck disco med modifikation, där
studiet av ungdomens identifikation är
en viktig del av den administration, där
det framställs plastiga fabrikationer
av giriga och snåla industriredaktioner.

Vi lämnar in våra deklarationer
och fruktar kommande inflationer,
miljöförstöring och stagnationer,
kursfall och utländska infiltrationer.
Vi nöjer oss med våra små portioner,
en villa, en TV med tusen stationer,
och drömmer om dokusåpans plastiga personer,
och kändisskapets tomma ovationer.

Vi ser på TV om Greenpeace aktioner,
och hör om liknande organisationer,
som alla ägnar sig åt motreaktioner
mot de mäktigas egoistiska missioner,
i Amazonas djungler och andra regioner
som lider under kalhyggenas pengabaroner,
men storföretagens expansion är
ju nödvändig, säger våra ciceroner.

Vi ser en syndaflod av hetsig konsumtion, där
nyliberalismen står i byxor av galon, bär
fram en ark i usel kondition, där
delarna köptes på lumpauktioner.
Den seglar mot vita hus och pentagoner,
där återuppbyggnad av två höga torn är
i centrum för allehanda spekulationer,
i takt med pengahungerns accelerationer.

Och självfallet hör vi inga andra versioner,
än de officiella från de kommissioner,
som tillsatts för att utdöma exekutioner
av alla kritiska rösters extensioner.
Vi hör att för att undkomma svåra depressioner
måste vi följa en slags navigation, där
framåt är bakåt och frihet unioner,
där vi själva är som djuret i vivisektioner.

Vi hör rösten från samvetets realisationer
säga: det ges ingen information här,
socialdarwinismens konventioner
styr dina tankars kapitulationer.
Börsens kvasireligiösa processioner,
den eviga tillväxtens multiplikationer,
och nyliberalismens kommunikation är
ju beroende av dumhetens inkvisitioner.

Så dör vi av stress och alltför många kollisioner
med systemets egna orimliga direktioner,
och våra egna, för trånga, definitioner
som kuggar i samhällets institutioner.
Vi slöar till MTVs glättiga toner
och drömmer om MTV-fria zoner,
medan massmord, sport och recept på makaroner
allt mixas på TV som nyhetsschabloner.

Johan Lundström

Kära anhöriga och alla ni andra.

Jag heter således Juhan Lündztröm (rätt stavning: se
nedan) och kommer ursprungligen från det lilla
bohusländska lokalsamhället Uddevalla. Självfallet
känner jag ingen som helst koppling till platsen i
fråga, eftersom jag mest låg och skrek med blöta
blöjor medan föräldrarna packade flyttlasset och drog
till de värmländska skogarna (tillsammans med mig och
min älskade bror). Vi kom inte ända fram till de
värmländska skogarna, men väl till ett par tallar, en
lönn, lite torra taggbuskar, grus, ett gäng skumma
björkar, några vinbärsbuskar, diverse aplar, lite mer
torra taggbuskar och en knotig pil som
badmingtonbollarna alltid fastnar i - med andra ord
den trädgårdsliknande plats där jag kom att spendera
stora delar av min uppväxt. En slags fysisk
manifestation av den anala fasen kanske.
Började krångla med bokstäver och ord tidigt. Kände
mig inte manad att skriva större akademilyrik, utan
nöjde mig med amatörmässigt hopklistade fraser jag
fann i någon dunkel gömma i min uppväxande skalle.
Ungdomen i övrigt bestod mest av ett antal av de stora
livsfrågorna, som de listats av Heinz-Harald K.
Trinkenviel i hans berömda verk Existens & Kleptomani.
Känner mig nuförtiden ganska så nöjd med lite allt
möjligt, även om mycket också genererar visst
missnöje. För att fatta mig kort är således rött rött
för det mesta, utom ibland, då det övergår i
ockragult. För att bristfälligt citera Hondjuret: Jag
kan inse min egen småaktighet men är ändå småaktig.
Lite som Paulus ungefär. Till sist vill jag påminna om
att dumheten ständigt sticker upp sitt fula tryne, och
lösningen till dumhetens problem kan ses som följande
av de som vill: 1) Vitlök på något sätt, 2) Rebecka,s
Mystic. Hon vann på V75 för ett tag sen och gav mig
150 spänn, 3) Odla skägg. Ty människor med skägg är
aldrig kannibaler, ty maten fastnar i deras skägg.

Ärevördigt.
Johan Lundström.

2003.03.20