Sedan 1977 ger det amerikanska UD ut en årlig rapport som kallas för Country Reports on Human Rights Practices. In 1999 års introduktion till rapporten skrev Harold Hongju Koh, som var Assisstant Secretary of State, att globaliseringen "talar" tre universella "språk". Hur "låter" demokrati- och mänskliga rättighetsspråket i Mellanöstern?

För att göra demokratispråket i Mellanöstern förståeligt får vi ta till ett jämförande historiskt perspektiv. Demokrati har spridit sig i vågor. Den berömde amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington har konstaterat att demokrati och demokratisering hittills har gått i tre vågor. Medan den första vågen var långsam och sträckte sig över hundra år (från 1828 till 1926), varade den andra vågen i drygt två decennier (från 1943 till 1964). Den tredje vågen, som började med diktaturens fall i Portugal 1974, men som tog ny vändning efter kommunismens kollaps, pågår än idag. Huntington har också gjort oss uppmärksam på att de två första vågorna av demokratisering följdes av "nederlagsvågor" (den första mellan 1922-1942, och den andra mellan 1961 och 1975) som innebar demokratins sammanbrott i vissa länder. Andra forskare menar att militärkuppen i Pakistan kan vara början på den tredje vågen av sammanbrott.

Det har givits många bud på hur 1900-talet bör betecknas. Den amerikanska organisationen Freedom House vill gärna kalla detta sekel för demokratins århundrade. Freedom House, som grundades av bl a Eleanor Roosevelt för knappt sextio år sedan, har i flera decennier dokumenterat just fenomenet demokrati och dess globala spridning.

Enligt Freedom House fanns år 1900 inte en enda demokrati baserad på allmän rösträtt och flerpartisystem som tillät fri politisk konkurrens. Dock fanns det en handfull av stater (25 till antalet) som hade någon form av demokratisk regering och som fungerade som "begränsade demokratier." De utgjorde den tidens "bästa demokratier", trots begränsningar i rösträtt och i vissa fall systematisk diskriminering. Endast 12.4 procent av världens befolkning hade privilegiet att tillhöra en sådan stat. Hundra år senare har vi fått 119 stater som har demokratiska styrelseformer. Enligt Freedom Houses beräkningar utgör dessa länder ungefär 58 procent av världens totala befolkning. Det är en radikal ökning. Aldrig tidigare har så många människor på vår jord kunnat få så stort inflytande över hur de styrs. Men demokratins utveckling och spridning har varken varit spikrak eller smärtfri. Om något så har våld, krig, ideologisk kamp, upprustning och etnisk rensning, påverkat människans strävanden att leva i frihet mycket negativt och i många sammanhang brutalt.

Sedan 1972 har Freedom House publicerat en klartläggning varje år över demokratitillståndet i världens alla länder. Länderna tilldelas 1 till 7 poäng. 1 innebär den högsta grad av frihet ett land kan ha utifrån ett antal frågor om politiska och civila rättigheter. 7 innebär den lägsta grad av frihet. Därefter betecknas varje land som "fri", "delvis fri" och "icke-fri". I kategorin "fri" återfinns de länder som forskare kallar för liberaldemokratier, vilka har regelbundna, fria och allmänna val, samt omfattande konstitutionella politiska och civila rättigheter som också praktiseras i det dagliga livet. Länder i kategorin "delvis fri" håller som regel allmänna val, byter regering och har allmän rösträtt men inskränker samtidigt de politiska och civila rättigheterna i varierande grad. En forskare har kallat dessa stater för "icke-liberala demokratier". Freedom House kallar dem för "väljardemokratier."

Beräknat på detta sätt menar Freedom House att redan i mitten av 1900-talet - efter nazismens nederlag, den ökade avkolonialiseringen och efterkrigstidens återuppbyggnad i Västeuropa och Japan - såg bilden annorlunda ut, både vad gäller antal och innehåll. Då hade vi 22 liberala demokratier som utgjorde 31 procent av världens befolkning. Därutöver fanns det 21 väljardemokratier som utgjorde ytterligare 12 procent av världens befolkning. I slutet av 1900-talet har liberal- och väljardemokratier blivit en dominerade utvecklingstrend. Den tredje demokratiseringsvågen har ytterligare förstärkt trenden. Antalet har ökat avsevärt och demokratin spridits till det postkommunistiska Europa, till Latinamerika samt till delar av Asien och Afrika. Spridningen har gått snabbare under de senaste tjugo åren än under hela 1900-talet. Vid övergången till år 2000 betecknas 119 av världens existerande 192 stater som demokratiska och utgör ungefär 58 procent av världens befolkning. Ännu mer intressant är att 85 av dessa är liberala demokratier och utgör 38 procent av världens befolkning.

Även om demokratiseringen under det gångna seklet har spridit sig utanför sitt västliga kärnområde och numera betraktas som ett universellt fenomen är demokratin fortfarande "ojämnt fördelad" eller ett mindre utbrett fenomen i vissa delar av världen. I slutet av 1998 dominerade demokratiska styrelseformer i Väst- och Östeuropa, på den amerikanska kontinenten och i stigande grad i stillahavsområdet. Med undantag för de baltiska staterna är utvecklingen i de f d sovjetiska republikerna osäker och vissa fall vacklande. I Afrika är de väljar- och liberaldemokratiska staterna fortfarande få.

I detta sammanhang observeras att förändringen i Mellanöstern inte har varit nämnvärt stor. De flesta regimer sitter kvar vid makten, i många fall samma personer, med undantag för Israel, Turkiet och delvis Iran. Israel är det enda politiska system som beskrivs som "fritt" om man kan bortse från den israelisk-palestinska konflikten.

Än värre är situationen i den arabiska världen: Inte ett enda land kan klassificeras som väljar- eller som liberal demokrati, även om Jordanien, Kuwait och Marocko beskrivs som "delvis fria". Dessa länders inskränkningar i politiska och civila rättigheter gör att de inte kvalificerar sig till väljardemokratier. I hela den islamiska världen betecknades endast Mali som "fritt". Bland världens femtio "icke-fria" stater klassificeras 13 som mest repressiva (Irak, Libyen, Saudiarabien, Sudan och Syrien hör till denna kategori.)

Men under de senaste tjugo åren har, trots pågående konflikter och krig, små försiktiga steg tagits mot politisk öppenhet i Kuwait, Jordanien, Marocko, Bahrain, Iran, Libanon och Turkiet. Val har hållits i Egypten, Algeriet, ja till och med i Irak! Men det samlade intrycket är ändå att den politiska liberaliseringen i Mellanöstern går mycket långsamt jämfört med övriga regioner i världen.

Valprocessen i Algeriet ledde till ett blodigt och långvarit inbördeskrig. Medan Egypten har fortsatt både med parlaments- och presidentsval, har de civila rättigheterna inskränkts till den grad att det politiska systemet bäst kan beskrivas som väljarautokrati snarare än väljardemokrati. Krav på politiska reformer i Iran har satt landet mer och mer i rörelse bort från det politiska systemets grundstruktur, teokrati, mot en väljarautokrati. Medan förändringsprocessen i Egypten är driven och kontrollerad uppifrån av en president som mer liknar en monark, är kraven på politisk öppenhet en folkrörelse i Iran som vill modifiera, för att inte säga avskaffa, teokratin. Turkiet liknar inget annat land i Mellanöstern. Där introducerades flerpartisystem redan strax efter andra världskriget. Trots mer än femtio års erfarenhet med politisk öppenhet, medlemskap i både NATO och vissa europeiska säkerhetsorganisationer har demokratiseringen i Turkiet inte tagit avgörande steg. Turkiet får 4.5 i Freedom Houses senaste utvärdering och får därmed sällskap av länder som Kuwait, Marocko, Sierra Leone, Ukraina och Zambia. Turkiets allvarligaste brister i detta sammanhang handlar om militärens roll i politiken och de anti-liberala element som återfinns i den turkiska konstitutionen och lagstiftningen. Intressant nog har EU blivit den avgörande externa faktorn som driver på Turkiets reformpolitik mot ännu mer politisk liberalisering i hopp om en medlemskapsförhandling i unionen i en inte alltför avlägsen framtid.

Vad beror nu bristande frihet och demokrati i Mellanöstern på? Ja, det mest populära förklaringen är ju islam. Många bedömare och politiker menar att islam inte kan förenas med demokrati. Men faktum är att Indonesien, Pakistan, Turkiet, Iran och den stora muslimska befolkningen i Indien kan underminera en sådan förklaring. I Mellanöstern, liksom i den islamiska världen i stort, fungerar islam både som ett hinder mot demokrati och som ett argument för demokratiska rättigheter. Jag anser att den politiska och militära eliten i dessa länder har mycket större roll att spela än vad religionen i sig kan göra. Ett land som Jordanien skulle inte ha några som helst förutsättningar för att experimentera med politisk öppenhet om man tänker på landets geografiska utsatthet (granne med mäktiga länder som Irak, Syrien och Israel, eller med ett av inbördeskrig drabbat land som Libanon), avsaknaden av gynnsamma naturtillgångar (som olja) och utomordentligt problematiskt befolkningsrelation (till övervägande palestinier och med en kungamakt som inte ens kommer från Jordanien). Trots det har Jordanien tagit betydligt längre steg mot politisk öppenhet än många andra länder i regionen.

Kanske vi kan se en meningsfull demokratiseringsprocess i Mellanöstern om de nuvarande elitgrupperna med tiden byts ut, mer av naturlig anledning än som ett resultat av militärkupp och revolution. Ett generationsskifte kan, kanske, skapa en bättre förutsättning för en substantiell förändringsprocess i hela regionen. Det finns vissa indikationer som pekar åt detta håll. Marocko, Jordanien, Bahrain och till en viss del Iran ger förhoppningar om att ofrihetens tid inte kan vara evig i Mellanöstern även om vissa ledare vill framställa sig själva som de gamla odödliga kungarna från Egypten och Mesopotamien.

Khaled Salih
2002.03.07