Vi märker som läsare genast av en viss otålighet. "Vi har inte hela livet på oss./Tala om vad du varit med om." Så börjar Claes Anderssons första dikt i hans nyligen utkomna och nittonde diktsamling, "Dessa underbara stränder, förbi glidande". När han sedan talar använder han inte bara sin egen röst utan även en rad poetiska själsfränders. Som Göran Tunströms tidiga konstaterande att sorgen är allt som är kvar. Och just därför gläds han så över: "Att hålla/dina händer/Att gå med dig, längs dessa stränder/och plocka bär i snåren -".

Anderssons otålighet hänger troligen intimt samman med de två bypassoperationer han under de senaste åren tvingats genomgå. Operationer som nu i diktens form skildras ur flera olika perspektiv - läkarens, psykiatrikerns och inte minst poetens. Den tidigare kulturministern har ju som bekant många strängar på sin lyra och förmår utan större problem att kombinera många av dem. De allvarliga hjärtoperationerna gör också att närheten till döden präglas av ett större allvar än tidigare. De svepande penseldragen svart humor som förr skrev om sitt kommande liv som gräsmatta och om självmördaren som glömde stänga fönstret efter sig, får här stå tillbaka något. Andersson nämner uttryckligen Fröding som läromästare och hur han sedan länge citerat honom om hur "man måste vänja jag vid att vara död". För egen del går tankarna under läsningens gång mera naturligt till Astrid Lindgren och hennes ord om hur hon ville leva så att hon var vän med döden.

Den frid och stilla konstaterande Andersson ger uttryck för pekar mot att han är nära detta ideal, "jag fattade att jag skulle dö/men inte idag". Inte heller är det tal om att passivt vänta in slutet. Trots ett ärligt accepterande av sin dödlighet är han ännu inte beredd att dö. Medan krafterna räcker säger han sig tvärtom vilja fortsätta skriva ner sina tankar och drömmar om en bättre värld.

Diktsamlingen innehåller intressant nog inte bara renodlade dikter. Mitt i boken bryter Andersson av genom att placera in tio koncentrerade och bitvis surrealistiska små berättelser med sagokaraktär. Av dessa ter sig, utifrån bokens övergripande tema, speciellt en berättelse särskilt gripande. Den handlar om en man med svår dödsångest som av den vitklädda fen önskade sig evigt liv. Då han sålunda slutar att åldras och överlever alla sina anhöriga byts den tidigare dödsångesten ut mot en intensiv dödslängtan. Slutligen återkom fen och gav honom ännu en önskan ñ som nu blev att få dö. Senare skriver Andersson. "Om det finns något som är värre än att åldras/vore det att inte åldras."

Diktsamlingen lyfter, från en redan hög höjd ytterligare, tack vare Adam Korpak som står bakom läsarens estetiska njutning från att bläddra i boken. Korpak har förutom omslag och ombrytning även gjort de vinjetter i tusch som följer i dikternas spår. Ibland kan motivet i dessa vinjetter bara anas och de blir istället suggestiva likt Rorschachs bläckplumpsbilder.

När Andersson, genom texten, ser tillbaka på de bästa stunderna i livet konstaterar han att det var "då jag glömde mig själv". Och i en mera förtätad rad uttrycks en närmast österländsk längtan efter att bli ett med alltet. "Låt oss växa tills vi blir små igen och osynliga/som snö i snö." Då tillvarons okända dimensioner sedan kommer på tal uttrycker sig Andersson med en befriande och osentimental självklarhet. "Jag tror på det osynliga så länge det låter bli att göra/sig märkvärdigt."

Även inför det egna slutet förmår sig författaren att uttrycka sig osentimentalt, och då samtidigt mycket vackert. "Varför klaga över att floden strömmar mot havet, dessa/underbara stränder, förbi glidande". Kanhända blir havet då det eftersträvade "snö i snö". Något definitivt slut verkar Claes Andersson åtminstone inte se framför sig. Snarare är havet något oavslutat - likt den citerade meningen som är bokens avslutande men saknar punkt.

Peter Johansson
2002.03.07