Allting har sin tid brukar man säga.
Denna uppfattning är slarvig och ogenomtänkt. När vi säger att något hände vid en viss tidpunkt tänker vi oss att tiden därefter på något sätt rört sig därifrån och till den tid där vi nu befinner oss. Det är lika tokigt som att tänka sig att bara för att något händer på en viss plats rör sig rummet därifrån till den plats där vi råkar befinna oss. Lika lite som det finns en särskilt utvald plats att befinna sig på som rummet förhåller sig till, lika lite finns det ett särskilt utvalt "nu" som tiden kan förhålla sig till. Tiden varken rör sig till nuet, bort från nuet eller i nuet. Nuet är en subjektivt
uppfattad tidpunkt, men alla tidpunkter
är objektivt lika verkliga. Och ingen tidpunkt befinner
sig i rörelse. Det behövs inget "tidsflöde"
för att säga när någonting händer,
lika lite som det behövs ett "rumsflöde"
för att säga var någonting händer. Hur snusförnuftigt riktig denna insikt än verkar strider den mot en av kvantfysikens centrala upptäckter från början av förra seklet: Analogt med att något kan befinna sig på samma plats vid flera olika tillfällen så kan, åtminstone ljusets kvantum, dess minsta del - fotonen - befinna sig på flera olika ställen vid samma tidpunkt! Det är som om den befann sig i flera olika världar samtidigt, var och en med sina ögonblick och historia. Men är det då bara fotonen som
har en sidledes tidsdimension? Nej inte alls. Förutom fotoner
har man experimentellt lyckats visa att atomer kan hållas
åtskilda i olika världar. De så kallade interferensfenomen
som resulterar har också upprepats med molekyler, t
o m med komplexa kolsammansättningar. En forskargrupp i
Wien planerar att göra experiment med virus. Skulle de lyckas
är tolkningen att kvantfysiken medger många världar
även för biologiska varelser närmast oundviklig.
Bland unga fysiker är det idag få som tvivlar i och
med att de empiriska bevisen hopas. Ett sätt att få grepp om vad det skulle innebära att hamna i världar i förfluten tid är att studera vad som skulle krävas av en virtuell verklighetssimulering för att övertyga oss om att vi förflyttats bakåt i tiden. En sådan studie har gjorts av fysikern David Deutsch i hans underbara bok Fabric of Reality. Resten av artikeln refererar dennes tankegångar. En virtuell verklighetssimulering av en historisk tid och plats kan tänkas simulera verkligheten naturtroget, men kan den också ge en naturtrogen respons (som en flygsimulator gör när jag drar i spakarna)? Om jag i den virtuella verkligheten talar med en historisk person och ber honom reagera på information jag bär med mig från min tid tycks det som om det uppstår en situation i den virtuella verkligheten som inte längre överrensstämmer med den historiska personen. Den virtuella verklighetssimulatorn löser detta dilemma genom att skapa flera kopior av den förflutna verkligheten, sådan den skulle ha tett sig om jag funnits där och handlat på olika sätt. Det betyder också att den måste skapa virtuella naturtrogna kopior av mig. Som vi sett i inledningen av kapitlet är det troligt att det blir teknologiskt möjligt inom en inte alltför avlägsen framtid. Här följer nu det underbara tankeexperimentet
av David Deutsch. I instruktionerna läser jag (allt detta är nu virtuell verklighet) att om jag går in i det högra båset av svängdörren och fortsätter runt så att jag kommer ut i rummet igen på den vänstra sidan så har jag förflyttats lika många minuter bakåt i tiden som det tagit mig att läsa instruktionerna, vilket jag uppmanas kontrollera genom att avläsa tiden på klockan över svängdörren, dels när jag går in i den och dels när jag kommer ut ur den igen. Vid sidan av svängdörren finns också en omkopplare där man kan
välja läge "Påverkan Av" eller "Påverkan
På". I utgångsläget står den i läget
"Påverkan Av". Det betyder att om jag går
runt i svängdörren kan jag inte påverka den förflutna
tid jag kommer till, bara studera den. Så snart jag stiger (virtuellt) ut ur svängdörren börjar den virtuella verklighetssimulatorn att spela upp en inspelning av allt jag gjort (virtuellt) hittills, med början 12.00. Med andra ord ser jag mig själv stående vid svängdörren. Klockan över den står på 12.00 och kopian av mig läser instruktionerna vid sidan av dörren. Efter ett tag (fem minuter) går min kopia in det högra båset av svängdörren och försvinner. Eftersom påverkansläget är "Av" så kunde jag se kopian av mig hela tiden, men den kunde inte se mig, eller påverkas av vad jag än hade gjort. Men vad skulle hända
om jag följde efter "mig själv" in i svängdörren? Vad ska jag nu förvänta
mig när jag kommer ut? När denna del av experimentet var
slutfört skulle den virtuella verklighetssimulatorn ha inspelat
ett antal versioner av vad som hände mellan 12.00 och 12.05
i rummet, som parallella historier, även om min subjektiva
upplevelse skulle vara av en enda sekventiell historia
där jag tittade på allt fler kopior av mig själv. Genast kommer en eller
flera kopior av mig själv
ut genom svängdörren på vänster sida. Det
är framtida kopior av mig som gått genom svängdörren
12.05 och som måste få chansen att påverka
sitt förflutna nu när omkopplaren står i "På"-läget.
Deras förflutna är ju mitt nuläge. Och enligt
de nya förutsättningarna kan de påverka mig och
jag kan se dem. Det verkar upplagt för alla möjliga
paradoxer! Mitt mål med denna del av experimentet är att avslöja att dessa kopior av mig inte kan vara framtida kopior av mig. Jag gör det enklast genom att gå runt i svängdörren själv. Jag kontrollerar sedan dels om den kopia som står där beter sig som jag kommer ihåg att jag gjorde för fem minuter sedan, dels om jag själv beter mig som jag kommer ihåg att kopian gjorde! Det är därefter en barnlek för mig att bestämma mig för att inte bete mig så och att få kopian att inte bete sig så som jag gjorde heller. Slutsatsen verkar vara att man inte kan simulera resor bakåt i tiden om man tillåter en interaktiv virtuell verklighet. Därmed skulle det vara bevisat att verkliga resor bakåt i tiden är omöjliga också. Men icke! Jag kan visserligen säga till min kopia att han definitivt inte är en kopia från min framtid. Han kan dessutom säga till mig att jag inte är en kopia av hans dåtid, eftersom jag handlar på ett sätt han inte kommer ihåg att han gjorde för fem minuter sedan. Men detta borde vid det här laget inte förvåna. Den virtuella verklighetssimulatorn har simulerat ett lokalt multiversum. De tidsmoment som vi upplever som sekventiella är i själva verket parallella universa (såsom den virtuella verklighetssimulatorn skulle uppleva dem) liksom alla övriga parallella universa som vi inte upplever därför att de händer samtidigt med vår upplevelse. Om verkliga resor bakåt i tiden är möjliga ger de inte upphov till paradoxer eftersom jag skulle hamna i ett förflutet som den speciella kopian av mig inte hade upplevt. Jag hamnar i en parallell historia och förändrar därmed inte framtiden i den historien jag utgick från heller. Som vanligt när det gäller att förstå något gäller det att hitta en fungerande bakgrund som inte leder till paradoxer. I det multiversella perspektivet är det till och med svårt att åstadkomma en paradox med tidsresor även om man försöker. På experimentets tredje dag (klockan 12.00) har jag bestämt mig för att jäklas riktigt ordentligt. Jag bestämmer mig i förväg, att om det kommer ut någon kopia av mig genom svängdörren när jag ställer omkopplaren i "På"-läget (vilket jag skulle förvänta mig om jag går in genom svängdörren om fem minuter), så stannar jag bara kvar i rummet och går inte ens i närheten av svängdörren. Om det däremot inte kommer ut någon från svängdörren så väntar jag i fem minuter och så svänger jag runt i den. Med ett jävulusiskt flin ställer jag omkopplaren till "Påverkan På". Vad händer? Kommer det ut någon ur svängdörren
eller inte? Ingen av historierna för de båda rummen är motsägande. Det enda som har hänt är att jag och mitt alter ego har upplevt två skilda historier, varav ingen heller är motsägande. Den enda fråga som återstår är hur den virtuella verklighetssimulatorn väljer historia att upplevas av mig. Den har en identisk (virtuell) kopia av mig till hands. Eftersom den är identisk med mig är min upplevelse i början av experimentet inte olik om jag vore ensam. Genom en slumpgenerator bestäms så vilken historia jag får uppleva och vilken som tilldelas kopian. Det betyder att om jag gör om experimentet flera gånger får jag spela olika roller i genomsnitt varannan gång. En tillräckligt avancerad virtuell verklighetssimulator kan alltså fullständigt naturtroget försätta mig i förfluten tid. Finns svängdörrar till förfluten tid, till parallella universa av ett speciellt slag, även i verkligheten? Förvånande nog gör det nog det. Ekvationerna i Einsteins allmänna relativitetsteori har många lösningar som tycks vara ett slags svängdörrar till förfluten tid. Före den moderna förståelsen av kvantfysiken (med många-världar) ignorerades alla sådana funna lösningar därför att man trodde att tidsresor skulle leda till paradoxer. Som vi sett gör de inte detäven om varje ögonblick är för evigt. Lennart Nilsson |
Författare till eboken Draget
från oändligheten http://hem.bredband.net/b124876/ LennartN@bredband.net |