|
Det finns en viktig poäng med att
läsa böcker. Vi hinner tyvärr bara leva ett liv,
men de ger oss tillträde till andra människors tillvaro.
En möjlighet att se hur det kan vara i någon annans
liv, oväsentligt om den personen är fiktiv eller verklig.
Jag har funderat över det mycket nu när jag läst
två böcker efter varandra och lyckats leva mig in
i bägge, trots att jag inte haft särskilt mycket gemensamt
med vare sig författarna eller huvudpersonerna.
Stefan Eriksson är några år yngre
än jag och bosatt i Stockholm. I hans debutroman Fjäriln Vingad, hänger ett gäng grabbar, som förmodligen
har ganska mycket gemensamt med författaren själv,
runt på krogarna i Stockholm. De får ett infall -
sådär som man får ibland - och sätter sig
och planerar ett practical joke. Till skillnad från de
flesta andra krogplaner av den här typen så genomförs
denna.
På en ganska tröttsam
jargong berättar Eriksson om vad som händer. Huvudpersonerna
låter tillverka en skylt som tillkännager att "Skanska
bygger raffinaderi - klart våren 2004". Sedan smyger
de ut en natt och placerar skylten i Hagaparken i Stockholm.
Och sedan bryter det loss. Av ett antal tillfälligheter
så blir projektet bekräftat av en förvirrad politiker
som inte blir emotsagd på grund av att resten av regeringen
är oanträffbar. Och så är drevet igång.
Det startas protestgrupp, journalisterna hetsar osv. Ibland är
det hur kul som helst och ibland är det sååå
boring. Kanske för att jag som sagt kan känna igen
mig. Känner man såna här grabbar, eller? De tycker
att de är så smarta men mest känner man att de
bara borde ta sig i kragen och växa upp.
Det gäller även författaren
själv. Hans putslustiga utvikningar går mig bitvis
på nerverna och hur roligt är det egentligen att kalla
CNN:s ditresta reporter för Charlene Tilton (det var hon
som spelade Lucy i Dallas i fall ni undrar. Sedan försökte
hon sig på en karriär som countrysångerska,
men det blev nog inte så mycket med det och detta vet jag
för att jag är lika insnöad som Stefan Eriksson.).
Det finns många motsvarande
fjantigheter i smådetaljerna. Kungen har t ex just varit
och klippt av bandet på invigningen av "Det upphandlade
daghemmet Torpeden - för den moderna ungdjäveln",
för att bara nämna ett exempel.
Hade jag varit redaktör på förlaget hade jag
förmodligen tjatat igenom en uppstrightning av texten -
och då hade den kanske tappat en del i originalitet.
Direkt efter Fjäriln Vingad
gav jag mig på Priset
på vatten i Finistère
av Bodil Malmsten. Och ta mig tusan kände jag mig inte befryntad
även med henne. För den som inte vet så är
hon född 1944, främst känd som poet, men har även
skrivit några av kritikerna uppskattade romaner. Numer
bor hon i Frankrike.
Hon beskriver i den nya romanen hur hon säljer sin insatslägenhet
i Aspudden i Stockholm och flyttar till ett litet hus i Frankrike
för att odla sin trädgård. Någonstans i
början påpekar hon visserligen någonting i stil
med att "jag heter inte jag och min väninna inte Madame
C vi är personer i en bok, en längre prosatext"
men nog känner man att det handlar om henne själv även
om romanformen ger friheten att ljuga lite eller i alla fall
frisera verkligheten efter eget skön.
Det är första gången
på länge jag känt igen mig i hennes böcker.
Sist var det i diktsamlingen "Det är ingen ordning
på mina papper" vars titel jag av någon anledning
ofta kommer att tänka på Och det är kanske inte
så konstigt, konstigare är att jag kan leva mig in
i hennes skildring av det stillsamma livet på den franska
landsbygden. Hur hon finner lyckan i luktärtsfrön och
i att köpa ostar på marknaden. Jag har aldrig haft
fantasier om att göra en sådan tripp som final på
mitt liv. Det är nämligen så hon framställer
det. Hon har hittat sin slutstation. De små upplevelserna
- som så många andra skildrat förr och lovprisat
som livets mening - har blivit hennes väg till någon
sorts frid med sig själv. Den lilla fina boken fick mig
nästan att känna doften av mylla och att känna
hur det känns att få jord under naglarna.
När jag lagt bägge dessa
böcker på hyllan fick jag först en liten känsla
av oro. Led jag möjligen av en lätt släng av schizofreni?
Hur kan jag gå in i dessa så vitt skilda världar?
Borde det inte vara omöjligt? Men så slår det
mig att det är det ett ivrigt boläsande gett mig. Förmågan
att leva mig in i andras liv. En förmåga som förhoppningsvis
är till stor hjälp i många sammanhang. Empati
är väl precis vad vi försöker lära våra
barn och vad vi önskar mer av i världen? Det borde
bli lättare att ta sig fram i det sociala livet med en sådan
förmåga. Läs alltså fler böcker mina
vänner om inte annat så hinner man med så
många fler och intressantare liv än sitt eget enda
lilla på det viset.
Siri Reuterstrand
2002.03.07
|