Under årets filmfestival i Göteborg kom några filmare från Palestina på besök. De berättade om det aktuella läget både i sina filmer och på ett par offentliga möten. En mörk bild målades upp, men hoppet står till de demokratiska krafter som finns på bägge sidor i konflikten menade de bägge två.

Inte mindre än tretton filmer från Palestina visades under Göteborg Filmfestival 2002. Detta har biobesökarna Gunnar Bergendahl att tacka för men också Föreningen för Palestiniernas Rätt att Återvända.

På Lilla Teatern hölls på måndagen ett seminarium där Peå Holmkquist som gjort film i Palestina ledde diskussionerna mellan publiken och några av de palestinska filmregissörerna.
På biografen Atalanta arrangerades tillsammans med Föreningen för Palestinieras rätt att återvända en särskild kväll med palestinska filmer.

Det är nu tjugo år sedan massakern i Sabra och Shatila. Fem miljoner palestinier är i landsflykt. Palestinier i Göteborg men också ditresta från Oslo och Köpenhamn deltog i 25:e Göteborg Filmfestivals olika arrangemang.

På onsdagskvällen hade Föreningen för Palestiniernas Rätt att Återvända möte i sina lokaler på Viktoriahuset.
- Israel har utfärdat en dödsdom på varje palestinier men de kan inte döda oss alla, sa Sobhi al-Zobaidi som bl a gjort en film om Jerusalem.

- Jag är trots allt optimist. Konsten kan ge oss kraft i kampen om den inte ljuger om verkligheten, sa Sobhi som bidrar med bl a "Light att the End of the Tunn", en film om palestinier som suttit i fängelse för sina politiska åsikter.

- När fångarna släpps ut ur fängelse behandlas de som hjältar i ett par timmar, berättade han. Men de palestinska myndigheterna har misslyckats. De som kommer ut från fängelset hamnar i ett annat fängelse.

Över 600 000 palestinier har hamnat i fängelse någon gång, berättade han. Det blir 5 000 år av fängelse totalt för den palestinska befolkningen.

- Det makabra är att de som utfört dessa handlingar mot palestinierna är människor som själva lidit det smutsigaste förtryck. Men vi kan lära av vad som hände med judarna i förintelsen. Detta får inte ske med oss! menade de båda filmarna.
Sobhis hem i Ramallah ligger mitt emot Arafats.

- Det ger oss bilden av att vi ska välja mellan Arafat och Hamas, sa han. Men det finns en demokratisk rörelse i Israel och i Palestina som måste stödjas när ultranationalister slåss på båda sidor.

- Jag tror inte på annat än en demokratisk, sekulär stat och jag tror att dynamiken leder oss dithän förr eller senare, sa Nizar Hassan som bl a berättade om sin uppväxt i Nazareth:

- Hur man kan överleva i sitt hemland där man måste vara en främling, vakna upp varje morgon omgiven av tanks - det är en mänsklig erfarenhet, sa Nizar.

- Vi palestinier vet vad vi vill. Vi vill ha tillbaks våra hem. Palestina är också flyktinglägren i Jordanien, Libanon och Syrien. Fler palestinier bor utomlands än i Gaza och på Västbanken.

Efter 1948 fick Nizar israeliskt medborgarskap. Det var traumatiskt för familjen. Den palestinska eliten lämnade och de som blev kvar var mest fattiga och outbildade.

- Vi levde under militärregimen fram till 1968 men hoppades att vi skulle befrias, berättade Nizar. Mina föräldrar sa till mig: Detta är Palestina men vi är ockuperade. Säg det bara inte högt på gatan.

- I skolan hade vi palestinska lärare men de kallades för "arabiska lärare". Vi fick lära oss att Palestina varit ett tomt land innan israelerna kom och att vi var religiösa minoriteter.

- Vi fick inte ens kalla oss araber p g a den arabiska nationalismen. Vi var totalt svaga och hade inget ledarskap då.

- Rörelsen Land and Frihet talade om oss som palestinier men den förbjöds. Sen bildades PLO och Al Fatha. Den s k vänstern i Israel fanns också men det israeliska kommunistpartiet såg en lösning inom det israeliska systemet. Detta var känslomässigt fel för oss.

- Osloavtalet är en dold ockupation. I passkontrollen är fönsterglaset svart för att man inte ska se att bakom den palestinska kontrollanten står en israel, berättade Sobhi.

- Osloavtalet har emellertid fört ett gott med sig, menade de:
- Kampen förs nu innanför Palestinas gränser. I oktober förra året var hela Palestina paralyserat och detta kan hända igen om vi får ett nytt ledarskap.

- Varför är de demokratiska rörelserna inte starkare? undrade någon i publiken.
- Israel vill inte ha demokrati. De fruktar en sådan rörelse, blev svaret.
- Det har funnits många folkmord i historien och vi kan också utsättas för detta om vi inte reser oss. Allt hänger på oss. Vi måste resa oss som ett folk, sa Nizar och Sobhi.

Under måndagens seminarium på Lilla Teatern diskuterades bl a "Live from Palestin" under regi av Rashid Masharawi, en av palestinsk films förgrundsfigurer samt Tahady av Nizar Hassan.
"Live from Palestin" handlar om Voice of Palestine, en radiostation som blivit en viktig röst. Filmen fördömdes emellertid under en festival i Amsterdam för brist på objektivitet.

- Vi lever under israelisk ockupation men en del vill ha det till "anfall, hämnd, anfall o s v" för att ge sken av att det skulle råda ett fiftyfifty-förhållande mellan israeler och palestiner, sa Rachi Masharawi. Men om Göteborg skulle varit ockuperat måste en radiostation rapportera vad som händer och var det är farligt för befolkningen att vistas.

"Life of Palestin" är Macharawis 15:e film och den blev klar för tre månader sedan. I en israelisk hämndaktion den 19 januari förstördes emellertid Voice of Palestine av israeliskt flyg. Radiostationen var ett av många biståndsprojekt från EU.

- Jag vill ge bilden av palestinier som människor inte att palestinier trots allt är människor, förklarade Rashid.
Den palestinska filmens historia har mer än hundra år på nacken.

- De kan inte ockupera oss p g a vår historia, vår musik, vår kultur.
Femtiotre års ockupation är ingen tid. Min mamma är äldre än den israeliska ockupationen, sa han.

Efter 1987 stängdes biograferna. Fram till 1994 var alla biografer israeliska. Palestinier fick inte ha egna bokaffärer eller importera böcker.

- Men efter 94 fick vi en kulturell explosion, berättade Rashid. Vårt filmcenter är en mobil biograf som vi kör runt med till flyktingläger, skolor och kulturella center. Varje år har vi en filmfestival som exempelvis Gaza Inernational Film Festival.

Tahady är arabiska och betyder utmaning. Tahady är också namnet på Nizar Hassans film som ursprungligen skulle ha handlat om Mohammad al Dorra, 12-åringen som sköts ihjäl inför TV-kamerona. Men Nizar tyckte att temat var uttjatat.

- Ett lidande, säger han. Många barn har spelat hjältar som exempelvis Fais Auda, pojken som kastade sten mot en tanks. Bilden på Fais har också spridits på affischer världen över men han blev känd genom att kämpa. Han dog två dagar efter att bilden togs.
En sekvens i filmen beskriver en grupp palestinier som slänger fram sina pass som om de vore kort i en kortlek.

- Se på dem! Vilket är högst? frågar de sig. Ett pass med den palestinska örnen utfärdad av Israel? Ett israeliskt pass? Eller ett pass från Jordanien som saknar uppgift om födelseort eftersom bäraren är född i Ramallah och något Palestina inte finns?

Regissören Eliane Raheb kom direkt från Libanon till 25:e Göteborg
Filmfestival med den bara några dagar gamla "So near, yet so far", en av festivalens stora satsningar på dokumentärfilm.

Filmen som hade världspremiär ger en stark bild av hur barn i hela Mellanöstern påverkas av Intifadan i Palestina.

Under seminariet kring de palestinska filmarna ställdes frågan hur vi i Sverige bäst ska kunna visa vår solidaritet?
- Kom och befria oss! Nej, vi vill ha en allvarlig dialog för trots allt vilar ett stort ansvar för situationen i Palestina på Europa och USA, svarade Nazer Hassan.

Charlotte Svärdström
2002.03.07