Nästan varje timme kommer det numera nya rapporter om dödade och skadade i Mellanöstern. Palestinska självmordsattacker och israeliska motangrepp. Hatet, våldet och blodet tycks ändlöst. Situationen verkar hopplös och freden känns oändligt långt borta. Omvärlden fördömer, vädjar och suckar frustrerat. Ibland glimmar hoppet upp, som nu när den saudiske kronprisen kom med ett förslag till lösning. Men så kommer ytterligare ett våldsdåd och så släcks hoppet åter.

Många undrar varför inte EU gör mer nu när USA tycks ha förlorat möjligheten - eller viljan - att påverka i regionen. Faktum är att EU gör ganska mycket och i takt med att USA:s roll har minskat har EU:s roll stärkts.

Under flera år har Javier Solana, EU:s utrikespolitiske talesman, åkt skytteltrafik till regionen och vädjat om fred, försökt medla och medverka till samtal mellan parterna. De två senaste åren har motsvarande tre miljarder kronor pumpats in av EU i den palestinska myndigheten för att hjälpa till att bygga upp en infrastuktur, skolor, sjukhus, administration, utbilda poliser mm. När Sharon gått på som värst och gjort uttalanden om han önskar att han dödat Arafat långt tidigare har EU skyndat till Arafats försvar och menat att han är den palestinska folkets valda ledare. EU har också kraftigt kritiserat de israeliska ockupationerna och attackerna samtidigt som man försökt påverka Arafat och med emfas fördömt självmordsbomberna och terrorattackerna.

I januari tidigare i år gick EU:s Sasharovpris, EU:s mer modesta motsvarighet till Nobels fredspris, till Nurit Peled-Elhanan från Israel och palestiniern Izzat Ghazzawi. De är två föräldrar vars barn båda dödats av den andra sidan. Nurit Peled-Elhanan fick sin fjortonåriga dotter dödad genom en palestinsk självmordsattack för ett drygt år sedan och Izzat Ghazzawis tolvårige son sköts nyligen ihjäl av en israelisk soldat för att han råkade befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Trots den sorg de båda känner har de inte dragits med i vågen av hat utan åker tvärtom runt i regionen och predikar fred, försoning och dialog så att inte fler barn skall dödas. Utmärkelsen till dessa var en tydlig signal från EU till omvärlden.

Officiellt stöder EU förstås den s.k. Mitchellplanen och har också uttalat sitt stöd för bildandet och erkännandet av en palestinsk stat. Enskilda ministrar har också gjort privata utspel. Från det italienska UD kommer förslag på en ny internationell konferens och Frankrikes utrikesminister, Hubert Védrine, har gått ännu längre och vill att EU skall erkänna en palestinsk stat omgående och att palestinierna därefter omedelbart utlyser allmänna val för att ge en nyvald president och regering den status och legitimitet som Sharon hävdar att Arafat inte har. Védrine menar att detta skulle medföra en slags psykologisk chock som skulle kunna avbryta våldet och skapa ett förhandlingsutrymme.

Övriga EU-länder har dock inte velat gå så långt än så länge men sagt att om en palestinsk stat utropades skulle EU troligen erkänna den. Den spanske utrikesministern Josep Pique, EU:s nuvarande ordförande, föreslog i veckan att återigen inleda förhandlingar och politiska samtal, istället för att fokusera som hittills på säkerhetsfrågor. Palestinierna har välkomnat utspelet men Israels regering har låtit hälsa att det inte kan bli några samtal innan våldet upphör. Eftersom Israel ställer krav på tio dagar utan terrorattacker innebär det att varje potentiell självmordsbombare får ett veto över processen och att samtalet därför inte kommer till stånd.

Givetvis måste palestinierna och arabvärlden erkänna och respektera staten Israels rätt att existera inom erkända och säkra gränser. Det är grunden för att kunna gå vidare. Men Israel måste också, i enlighet med FN-resolutionerna 242 och 338, upphöra med bosättningarna, dra sig tillbaka från de ockuperade områdena och erkänna palestiniernas rättigheter. Frågan om Jerusalems status är förstås svår men det finns olika förslag till hur detta skulle kunna lösas. Den svåraste frågan är de palestinska flyktingarna som uppgår till nästan tre miljoner. Det är symptomatiskt att de omgivande arabländerna, liksom Saudiarabien i sitt nya utspel, undviker flyktingfrågan. Den vill ingen ta i, alla skjuter ansvaret för dessa människor som bott i flyktingläger i femtio år ifrån sig.

Fredspristagarna Peres och Arafat måste nu återta initiativet i fredsprocessen så att blodbadet kan få ett slut. Ingen utomstående kan tvinga parterna till fred om de inte själva vill och tar initiativet. EU kan axla en än mer aktiv roll för att fredsarbetet kommer igång igen. EU:s utrikespolitik är dock under utveckling och fortfarande ganska bräcklig. Den är aldrig starkare än vad 15 utrikesministrar kan enas om och de olika länderna har helt olika politiska och kulturella band till länderna i Mellanöstern. EU:s roll har dock ökat och EU är ett viktigt komplement till den amerikanska politiken. Troligen är det också EU:s förtjänst att Arafat fortfarande sitter kvar. EU kommer att fortsättningsvis spela en viktig roll men kan inte agera utan USA, USA:s medverkan i Mellanöstern är helt nödvändig. Därför är USA:s passivitet mycket oroväckande.

Konflikten i Mellanöstern är lång, komplex och svårlöst men dess lösning måste också ses som en viktig del i den internationella kamp mot terrorismen som inleddes efter händelserna den elfte september förra året. Terrorism föds och frodas bl.a. ur den frustration och hopplöshet som människorna i Mellanöstern lever med. Att skapa fred mellan israeler och palestinier skulle inte bara innebära fred och säkerhet för dem, det skulle också skapa fred och ökad säkerhet för hela världen.

Cecilia Malmström
2002.03.07

Not 1. Folkpartiets landsmöte röstade den 21 okt med stor majoritet för att homosexuella par ska få lov att prövas som adoptionsföräldrar.

Not 2. Besök gärna Cecilias hemsida

Not 3. En grupp liberaler från olika länder i europaparlamentet arbetar för ett öppnare EU från en egen hemsida