"Den som inte själv upplevt att leva under ockupation, kan aldrig föreställa sig den dagliga förödmjukelsen, lidandet, förnedringen. Att bli trakasserad varje minut. Ditt vatten, din elektricitet, din ekonomi, din rätt att röra dig, din rätt att uttrycka din uppfattning, allt kontrolleras av en främmande militärstyrka. Man andas in ockupationen med varje andetag, i varje klunk vatten man dricker, i maten man äter, nyheterna som man hör eller ser vid dagens slut."

Så beskriver en palestinsk läkare det dagliga livet under den israeliska ockupationen. Richard Falk, professor i juridik vid Princeton University, sammanfattar med orden "Kapitulera eller bli terrorist." Han borde veta vad han talar om. Falk är specialist på internationell rätt och har på uppdrag av FN grundligt undersökt de mänskliga rättigheterna och folkrätten på de ockuperade palestinska områdena. Den FN-rapport han presenterade för ett år sedan blev en skarp och väldokumenterad vidräkning med Israels ockupationspolitik. Om ni inte hört talas om den beror det på att den snabbt tystades ned. Förslagen till åtgärder, bl.a. att bosättningarna måste avvecklas, avspärrningarna av palestinska byar och städer upphöra, och en internationell skyddsstyrka inrättas, las till handlingarna. Att Richard Falk dessutom själv är jude ger knappast mindre tyngd åt kritiken.

"Kapitulera eller bli terrorist." Detta är det ultimatum den israeliska ockupationen ställer palestinierna inför. Men att kapitulera innebär inte att lägga ned vapnen och leva i fred, menar Falk. Det israeliska söndertrasandet av det palestinska samhällets struktur har omöjliggjort normalt liv. Att kapitulera, menar han, innebär att upphöra att existera, att försvinna från jordens yta, att inte längre finnas till

"Kapitulera eller bli terrorist." I detta omöjliga val väljer några att bli terrorister. De allra flesta väljer - att inte välja. De kämpar för att överleva en dag till i ett kvävande, näst intill obefintligt utrymme som skruvas åt för varje ytterligare dag av israelisk ockupation.

Den nya intifadan startade i september 2000. Många blev förvånade. Både i Sverige och i Israel var det många som trodde att en slutlig fredsuppgörelse mellan Israel och palestinierna var nära. Förvåningen var i själva verket en avspegling av den bild västvärlden velat ge av fredsprocessen. Den bilden hade mycket lite gemensamt med den palestinska verkligheten. Faktum är att efter Osloavtalet 1993 ökade antalet israeliska bosättare med över 70%. Palestinierna på Västbanken stängdes in i kilometerstora självstyrande getton omgivna av israeliska vägspärrar vilket omöjliggjorde normalt liv och normal kommunikation. Arbetslöshet och fattigdom ökade dramatiskt. Israel krävde större och större eftergifter utan att själva fullfölja redan ingångna avtal som Wye-River-överenskommelsen. De vägrade följa FN:s resolutioner och rätta sig efter folkrättens lagar. Sharons maktdemonstration tillsammans med flera tusen tungt beväpnade israeliska soldater vid Al Aqsa-moskén blev en utlösande signal till ett uppror som länge kunnat förutses om man bara intresserat sig för den palestinska verkligheten

Israel har försökt använda Al Aqsa-intifadan för att peka på palestiniernas brutala blodtörst, på att de inte vill ha fred, ja på att de i själva verket inget hellre önskar än att köra judarna i havet. Beviset är att de inte godtog Baraks "generösa erbjudande" till slutlig lösning i Camp David sommaren 2000. "Varför är de inte nöjda?" lyder argumentet som ständigt återkommer i israelisk propaganda. Frågan avslöjar i sig en djupt kolonial inställning: "Vi ger dem lite grann, de borde ha vett att vara tacksamma." Men palestinierna är inte tacksamma och har enligt internationell rättsordning och folkrätt ingen anledning att vara det. De har rätt att kräva ett avtal byggt på ömsesidig respekt och inte på underkastelse.

Vad innebar då Baraks generösa fredsförslag? Ja det är inte helt lätt att hitta fakta om det helt enkelt därför att olika förslag presenterades hela tiden och de var sällan eller aldrig skriftliga. Men ungefär så här såg det ut: Västbanken - stort som Halland - och Gaza - brett som mellan Sergels torg och Drottningholm och långt som mellan Sergels torg och Bålsta - omfattar 22% av Palestinas territorium. Där bor 2 miljoner palestinier och 200.000 bosättare. Sedan länge har palestiniernas kompromiss varit att acceptera en självständig palestinsk stat på dessa 22%. Barak sa sig erbjuda palestinierna 95% av dessa 22%. Men då var Jerusalem, Latrounområdet och Döda havet undantagna vilket betyder att i själva verket var det bara 65% av de 22 procenten, d v s 14% av Palestina. Men inte nog med det. Dessutom skulle 80% av bosättningarna förbli under israelisk kontroll inklusive de genomfartsvägar som är reserverade enbart för bosättarna men ligger på stora områden av beslagtagen palestinsk mark. Det här innebär att Västbanken för alltid skulle delas i fyra separata områden utan förbindelse med varandra. Förbindelselänkarna, gränsen mot Israel och hela Jordandalen mot Jordanien skulle kontrolleras av Israel liksom luften ovanför och vattentillgångarna under det palestinska området. I Baraks förslag ingick vidare att palestinierna skulle acceptera att internationella lagar om flyktingars rätt till återvändande inte får gälla.

Om någon tycker att det är svårt att förstå varför "palestinierna inte var nöjda" kan vi väl testa ömsesidigheten i förslaget genom att vända på steken. Låt oss föreställa oss att de palestinska ledarna erbjuder Israel en framtid inom fyra separata områden i 1948 års Israel (som generöst nog omfattar 78% av Palestina) omgivet av palestinska vägspärrar och där havet och luften kontrolleras av palestinsk militär. Judar får endast undantagsvis flytta till landet om starka humanitära skäl föreligger. Är det någon som tror att Sharon skulle acceptera? Eller att någon israel ens under bråkdelen av en sekund skulle överväga ett sådant förslag? Är det inte troligare att det skulle betraktas som en ren provokation? Men när palestinierna säger nej betraktas det i väst som ett bevis på att palestinierna i själva verket inte vill ha fred! När de inte kapitulerar betraktas de som terrorister

Israels premiärminister Ariel Sharon har utnyttjat situationen efter 11 september till att radikalt flytta fram Israels positioner genom att framställa palestinierna som ett kollektiv av terrorister. Och han har i stort sätt fått full frihet att föra sitt eget "krig mot terrorismen" av George W Bush. Också vår egen statsminister Göran Persson har sagt att Sharon har rätt att försvara Israel på det sätt han finner lämpligt.

Men att ge Sharon sådana friheter är katastrofalt. Sharon är nämligen inte vem som helst. Som politiker har han aldrig visat någon som helst förmåga att lyssna, kompromissa, sluta överenskommelser, följa ingångna avtal eller ens att göra upp avtal. Han är en militär som enbart begriper sig på våld. Och hjälper inte det tar han till än mer våld.

Sharon har deltagit i samtliga Israels krig. Redan 1953 var han ansvarig för en attack mot en palestinsk by där 20 människor, flertalet kvinnor och barn, dödades. 1954 ledde han en nattlig attack mot byn Qibya där 69 civila dödades. Detta fördömdes av hela världen och Sharon kritiserades t.o.m av Israels premiärminister. Han var ansvarig för Israels krig i Libanon 1982, ett krig som fördömdes av hela världen för sin brutalitet. 20.000 människor dödades och över 100.000 blev hemlösa. Mer än 80% av offren i detta krig var civila. Höjdpunkten på Sharons blodiga meritlista var då han efter att ha avväpnat palestinierna i september 1982 släppte in de libanesiska falangisterna i de palestinska flyktinglägrena Sabra och Shatila i Beirut. Under tre dygn kunde de i lugn och ro tortera och våldta. 2.750 personer dödades, merparten kvinnor och barn.

Två undersökningskommissioner, varav en utsågs av den israeliska regeringen, har fastslagit Sharons ansvar för massakern i Sabra och Shatila. Av internationella jurister betraktas han som en krigsförbrytare.

Sharons mål är total palestinsk kapitulation och han betraktar varje israelisk kompromiss som ett svaghetstecken. Därför ställer han ensidigt krav på palestinierna som han vet är omöjliga att uppfylla. Och i den mån palestinierna ändå uppfyller dem lägger han till nya krav. Till sin hjälp har han amerikanska Appachehelikoptrar, F16-plan och andra sofistikerade vapen. Han skövlar olivlundar och jordbruksmark, han river bostadshus, han avrättar palestinska ledare utan rättegång o.s.v. Medan Sharon gärna anklagar palestinierna för antisemitism består hans regering av flera personer som öppet förespråkar en slutlig lösning av det palestinska problemet genom deportation, alltså en etnisk rensning, av samtliga palestinier på Västbanken och i Gaza. Ett alternativ som Sharon diskuterat är att med en mur skapa ett jättelikt palestinskt ghetto av Västbanken och Ghaza.

Sharon är en katastrof inte bara för palestinierna. Nyligen hävdade han att kritik mot honom är ett utslag av antisemitism, alltså rasistiskt judehat. Han utnämner sig alltså till talesman för världsjudenheten. Men också bland judar ökar antalet som motsätter sig Sharons brutala slaktarpolitik och slår vakt om den humanistiska intellektuella judiska traditionen. Det finns organisationer som Not In My Name (Inte i mitt namn) i USA (www.nimn.org) och Rabbis for Human Rights (Rabbiner för mänskliga rättigheter) i Israel (www.rhr.israel.net). Hundratals rabbiner har annonserat i New York Times till stöd för palestiniernas mänskliga rättigheter. Liknande annonser har i Holland organiserats av organisationen Another Jewish Voice (En annan judisk röst). I Israel driver bl.a. fredrörelsen Gush Shalom ett radikalt fredsarbete gemensamt med palestinska rörelser och stora fredsdemonstrationer har ägt rum på senare tid. Hundratals israeliska soldater och officerare vägrar tjänstgöra på Västbanken och Gaza och för några månader sedan protesterade 62 israeliska gymnasieungdomar mot vad de betecknade som "Sharons rasistiska Israel" och deklarerade offentligt att de kommer att vägra göra värnplikt. Turismen och inflyttningen har upphört. Många israeler lämnar landet och ingen vill idag diskutera framtiden.

Just nu ser situationen värre ut än kanske någonsin sedan 1948. Många säger att det aldrig kommer att bli en lösning. Det är lätt att tro dem. Men trots allt är det svårt att tro att israeler i allmänhet är beredda att acceptera en oändlig framtid som innebär att man riskerar sina barns liv som soldater på ockuperat område och att man aldrig kan känna sig trygg.

En framtid i trygghet och fred måste byggas på en grundval av folkrätt och på FN:s resolutioner. Den måste byggas på ömsesidig respekt, inte på krav om ena partens underkastelse. Detta innebär ett israeliskt tillbakadragande från hela Västbanken och Gaza, erkännandet av en palestinsk stat med Jerusalem som gemensam huvudstad och en seriös diskussion om de palestinska flyktingarnas rätt till återvändande.

Vägen dit kan gå via saudiarabiska fredsförslag eller andra fredsförslag. Det spelar mindre roll. Däremot är det knappast troligt att USA kan spela en roll som medlare. USA utgör snarare en betydelsefull orsak till att palestinakonflikten aldrig fått en lösning. Som leverantör av förödande vapenteknologi, som militär och ekonomisk garant för Israel är USA en part i konflikten, inte en medlare.

Den palestinska befrielsekampen kan stärkas genom samarbete med israeliska och judiska fredskrafter. Och den dag det står klart för världen att Israel inte alls företräder alla judar, då har Israel definitivt förlorat sin största styrka, möjligheten att agera med hänvisning till historiska övergrepp mot judar.

Men också den internationella fredsopinionen måste starkare förenas med det palestinska motståndet. Vad kan då vi göra här i Sverige? Kanske är det dags att ta ett steg vidare också i vårt solidaritetsarbete? Många har under året som gått demonstrerat, protesterat och blivit upprörda och arga: palestinier i exil och judar, svenskar och invandrare, ungdomar och äldre. Kanske är du nu dags att vi alla samlar oss till en bredare folklig solidaritetsrörelse. Uppgifterna finns: att påverka opinionen och att driva kravet på handelsbojkott och isolering av Sharons Israel så länge ockupationen pågår och de bryter mot folkrätten och FN:s resolutioner. Vi måste protestera mot Göran Perssons krigsfrämjande utrikespolitik, mot hans villkorslösa uppslutning bakom USA och Israel, båda i strid mot FN och folkrätten!

"Kapitulera eller bli terrorist." Så lyder Sharonregeringens framtidsvision. Den är förödande inte bara för palestinierna utan också för Israel och för resten av världen. Mot det fruktansvärda framtidscenariot måste vi idag kämpa för att våga tro på en framtid i fredlig, rättvis samexistens.

Henry Ascher
2002.03.07