Vi som gärna vill läsa kultursidor stöter ofta på litteraturvetare. Ja, frågan är om de inte har lagt beslag på den dominerande delen av spaltutrymmet. Handlar det inte om skönlitteratur, kan man ofta ana en språkvetare bakom introverta formuleringar och språkliga krumbukter.

Det kan uttryckas med hjälp av en metafor av Niklas Schiöler som tilltalar mig, personifierad av slalomåkaren Piero Gros. Han var samtida med Ingemar Stenmark. Det absurda med slalom i TV är att man ser en ensam åkare i taget. Det är omöjligt att se hur den ene åkaren tar sig utför backen i förhållande till den andre. Piero Gros rörde sig med yviga gester och överdrivna rörelser. Det såg ut att gå väldigt snabbt. Men klockan avslöjade att Ingemar Stenmark för det mesta var snabbare.

Schiöler själv är litteraturvetare och skulle ha kunnat placeras i samma fack, om han inte hade skrivit om sport. Litteratur och sport tycks vara två ämnen som har ett problematiskt förhållande till varandra. I sin essä skriver Schiöler om tonsättaren Beethoven, författaren Tomas Tranströmer och pingisliraren Jan-Ove Waldner.

När han skriver om Beethoven är det lärt och sakligt. Men texten skvallrar inte om att den ingår i en essä. Schiöler har varit Europamästare i pingis för juniorer. Och intressantare blir det när han skriver om idrott, en i mitt tycke oerhört svår litterär bransch. Det är lätt att falla i sportjournalistikens målande klyschor. Schiöler själv ramlar rakt ner i den tunnan när han ska förklara hur talet 31 förenar de konstnärerna: I finalen 1997 var Waldner trettioett år och gav världen sitt konstnärliga testamente. Lika gammal som när Beethoven författade sitt testamente och däri valde konsten före döden. Lika gammal som Tranströmer när han ­ med kammarmusikens strängaste miniformat ­ skriver hur vi väntar "på att snöflingorna skall slå ut i rymden" och därmed uppskjuter döden.

Många har skrivit idrottsprosa, men det är inte ofta den når några högre höjder. En förutsättning tycks vara ett starkt personligt engagemang, som i sin tur ökar risken för banal sportretorik. Per Olov Enquist försökte förena prosa och idrottspolitik i början av 70-talet med Sekonden. Det var främst för kopplingen idrott och politik som boken vann stort rykte. Själv håller jag romanen Fotbollsängeln som en av de bättre skildringarna av idrotten som en möjlig koppling mellan kropp och själ.

Niklas Schiöler försöker förklara varför Waldner är en bättre pingislirare än de flesta andra. Det handlar dels om att Waldner alltid står rätt, dels om att han har ett sjätte sinne. Det handlar även om hur han ser på bollen, förlåt känner den. Sportjournalistiken flåsar stundtals Schiöler i nacken. Men så glimrar det till. Håll till godo med detta avsnitt:

"Han ser slaget genomföras, känner det lätta greppet om racketskaftet, hör det gnisslande ljudet av skorna mot golvet, lyssnar till det subtila bantuspråksliknande klickljudet när celluloiden träffar den nylimmade gummiplattan, känner från ryggrad ut till yttersta fingerspetsar hur bollen liksom magnetiskt suger sig fast mot gummit, inser hur den i en brinnande friktion skall lämna racketen för att med haikuprecision omöjligen hamna på någon annan plats än den optimala, låter spelarmen fullfölja slagrörelsen samtidigt som blicken följer billbanans ballistiskt uträknade båge. Han förnimmer hur kroppen redan börjar inta utgångsställning för motståndarens eventuella retur, vet att han liksom ligger före, långt före (all denna tid!), bestämmer sig för hur han skall göra om bollen kommer tillbaka. Han ser faktiskt slutet på slagväxlingen under själva spelet, läser färdigt kapitlet innan andra ens har vänt blad. Det är hans intrig."

Det är poesi. Fullt begriplig.

Text: Christer Wigerfelt
2001.03.15