Pengar har alltid varit ett kärt, men bekymmersamt, tema inom kultursektorn. Kulturutövare har i alla tider kämpat på och finansierat sina kulturella verksamheter med egna pengar, inkomst från ett arbete utanför kultursektorn eller via stipendier och bidrag. Pengar har varit en betydelsefull del av deras vardag. Även en kulturarbetare bör ha tak över huvudet och ett mål mat om dagen. Det som har varierat över tid är omvärldens syn på kulturarbetaren och kulturens roll i vårt samhälle. Kultur har varit allt från en samhällelig belastning till ett demokratiskt verktyg till dagens syn - kulturen; den nya tillväxtindustrin. Den som till stor del citeras när man börjar använda kultur och ekonomi i samma mening är Lisbeth Lindeborg som 1991 skrev en rapport; "Kulturen som lokaliseringsfaktor". Rapporten var ratad av många när den utkom, men citeras idag allt oftare. Det Lisbeth Lindeborg i korthet säger om kulturens roll i dagens Europa är att kulturen idag fungerar som en motor för den samhälleliga utvecklingen. I de regioner där man satsar på kultur för kulturens egen skull föds det också en naturlig tillväxt för regionen som helhet. Kulturen har alltså en tendens att skapa positiva biverkningar som påverkar hela den samhälleliga kontexten. Istället för att se kultur som ett färgglatt djupt hål som kostar en förfärlig massa pengar och som ställs mot äldreomsorgen i lokalpressen, kan en ekonomisk satsning på kulturen ge utdelning i form av rena pengar. De positiva effekter som ett rikt kulturliv för med sig innefattar att både högutbildade och större företag lockas att bosätta och etablera sig och i kölvattnet skapas en rad andra näringar t ex bussbolag som ordnar resor, affärer, caféer som öppnas, osv. Dessa argument har sakta tagit
sig in i både beslutsfattarnas och kulturarbetarnas medvetande
och tillhör numera den allmänna uppfattningen i många
läger. Minsta kommun eller region tittar förhoppningsfullt
på sitt kulturella utbud för att utröna huruvida
det finns en utvecklingspotential i just deras lokala nisch. Kulturarbetarna får med detta, fantastiska argument för att försvara sin verksamhet och sin blotta existens. De behöver inte längre prata om något så flummigt och omodernt som livskvalitet eller demokrati, utan kan istället ta till siffror som svart på vitt bevisar deras samhällsnyttiga gärningar. Det har blivit legitimt för en kulturarbetare att blanda in ekonomi i sin verksamhet. Och varför arbeta gratis - hur tillfredställande det än månne vara - när omgivningen kan slå mynt av just deras verksamhet. Frågan är väl om det är så mycket som förändrar sig i kulturarbetarens plånbok. Många av de kulturellt verksamma kan fortfarande bara delvis försörja sig på sin verksamhet. Det inverkar givetvis negativt på kulturlivet. Målet måste vara att förändra kulturarbetarens position genom att ge konstnären och kulturarbetaren en lön som hon eller han kan leva på och som motsvarar den samhälleliga nyttan. Den dagen som kulturarbetarna kan ta ut en skälig lön - då vet vi att kulturens roll på allvar har förändrats och stärkts. Då vet vi att ordet "kultur" inte bara används som en tom retorisk slagpåse av politiker med fingret i luften.
|