I en årsgammal intervju beskrev Theodor Kallifatides hur Ett nytt land utanför mitt fönster skrevs, "i en enda lång andning". Och som läsare är det lätt att se författaren som en fridykare, på jakt efter dolda pärlor och gäckande bläckfiskar i minnets hav.

Det är en personlig minnesresa - eller dykning - vi bjuds in till. Författarens insats är hög. Han riskerar att bli en främling, inte bara bland grekiska landsmän och svenskar, utan också för sig själv. Detta är utgångspunkten. Därför blir det nödvändigt att veta vem den Theodor Kallifatides var som kom till Sverige för 36 år sedan. "Det bästa sättet att stå ut med att vara det man har blivit är att minnas vad man har varit." I denna livsberättelse framträder främlingskapet som ett centralt tema. Inte bara det kulturella främlingskapet, även om det genomsyrar texten. Även ett existentiellt främlingskap framträder genom främlingskapet i språket, då orden är mera konkreta än livet, och i förälskelsen som skiljer oss från vårt egentliga "jag".

Hoppet som manifesteras i inledningens livgivande regn ligger dock just i det främmande. Kallifatides skriver om hur varje system består av ett utanför och ett innanför. De på insidan korrumperas och de utanför förfrämligas. Verklig förnyelse måste därför komma utifrån - från främlingen. Inom litteraturen ser han dessa förnyare i kvinnorna och invandrarna. Förutsättningen är är dock att dessa grupper odlar "sina trädgårdar" så att nya kulturers doft kan spridas. Kallifatides belyser också vikten av främlingens nödvändiga heroisering av sig själv. Det nödvändiga i att "skapa sig sin egen saga, samtidigt som man måste vara medveten om att det är en saga". Allt för att inte gå under i främlingskapet.

Vissa saker kan vara lättare att se på lite avstånd. Det är exempelvis lättare att förstå myrstackens uppbyggnad för den någon meter ifrån än för den som står mitt i. På liknande vis kan Kallifatides som bär med sig sin grekiskärvda mytologis doft se samband den svenskfödde lätt missar. "Förstår, det gör man bäst när man är på gränsen" för att citera Peter Høeg. Då går det exempelvis att skriva saker som: Vår tids största utopi är att friheten är viktigare än dess begränsningar. Det är lika absurt att värdera friheten som något högre som att värdera gaspedalen högre än bromspedalen, förtydligar författaren.

Med bokens avskalade, essäistiska stil och uppriktiga strävan efter att finna en möjlig livsväg påminns jag om den aforistiska Handbok, från Sven Lindqvist tidiga författarskap. I Handbok står det exempelvis om utopin som något vi måste sträva efter - "det nödvändigt omöjliga". Även om det nya land Kallifatides skriver om kan tyckas vara utopiskt så är det ändå en god utopi och en arbetsriktning att sträva efter. Kallifatides har likt Lindqvist skrivit en slags tänkebok. En bok man tacksamt kan återvända till många gånger för att bli uppfriskad av några sidors slumpvis vald läsning.

Efter 36 koncentrerade kapitel dyker författaren slutligen upp där nedstigningen började. Kanske med brännande lungor men framförallt tyngd av livsnödvändiga minnen. Och med hopp om ett nytt Sverige utanför hans fönster.

Text: Peter Johansson
2001.03.15