Författaren Lars Ahlin, född i Sundsvall 1915 - yngst av sju barn - och död 1997 - hade en lång och mycket snårig väg att vandra innan hans första roman "Tåbb med manifestet" kom ut 1943.

I denna bok försöker hans änka Gunnel Ahlin, själv författare, berätta via framför allt gamla brev av den unge Lars Ahlin, hur ett av det svenska 1900-talets stora författarskap formades.

Det är ingen lätt läsning. Min spontana reaktion efter att ha avslutat den 441 sidor - i och för sig i många stycken intressanta teckningen av en djupt sammansatt personlighet - långa boken är att hon hade kunnat återberätta mer. Lars Ahlins många maratonbrev, intellektuellt och teologiskt invecklade, får nu stå ensamma och i huvudsak okommenterade.

Det är synd. För boken hade tjänat på att luftas upp.
Men visst är det ett spännande liv som uppenbaras för läsaren. Lars Ahlins far var handelsresande med alkoholproblem och upp- och nedgångar i arbetslivet. Modern med omvittnat stark utstrålning, övergav familjen - "förlupte", som man sa förr - när Lars endast var fem år gammal. Han skulle inte återse henne förrän i vuxen ålder.
Detta skapade så klart ett trauma hos honom.

Kanske den begåvning som fanns där i skolåldern kanaliserades genom detta. Redan då lär han ha bestämt sig för att bli författare. Uppväxt i en norrländsk stad påverkades han dock av tidens anda och gick med i den kommunistiska pionjärkåren i tonåren. Där lärde han känna Ivar Öhman, senare legendarisk chefredaktör för Folket i Bild.

Men det var på folkhögskolan Ålsta i Fränsta i västra Medelpad som Lars Ahlins intellektuella mognad började.

Lärarparet David och Iris Palm tog honom under sina vingars beskydd - då de såg en stor potential i den bildningstörstande känslige unge mannen - och de blev hans stora stöd och bollplank under hans utveckling som människa fram till författare. Utan deras ekonomiska hjälp hade han knappast klarat sina hårda 30-talsår i Stockholm.

Åtskilliga var de brev som han skrev till makarna Palm. Och det var inga glättiga stycken, nej - rena liturgiska mästerverk innehållande allt från tidens frågor till kristendomens stora betydelse i Lars Ahlins liv.

För på en av sina nasarresor i Hälsingland och Gästrikland som 18-åring träffade han Herman Hedberg i Gävle, en jesuitpräst och mycket egensinnig kristen bohem (vad jag kan förstå!) och mötet gjorde även Lars Ahlin till bekännande kristen.

Men trots sin genuina kristna tro - en stark röd tråd som finns i alla breven - ville inte Lars Ahlin bli präst, som fader Herman propsade på, utan målet var att bli författare - och via det "verka som förbedjare".
Ja, jag är lite främmande för kristen retorik, skall erkännas. Men att Lars Ahlin var helt betagen av den går inte att ta miste på.

Detta komplicerade uppenbart hans möjligheter att få debutera redan under 30-talet eftersom hans manus var så färgade av de religiösa funderingar han bar på. Det som var tänkt att bli hans debutroman "Den lille Prometheus" - refuserades av Bonniers på grund av ett för komplicerat språk och allvarligt ämne.

Det var först med "Tåbb..." som Lars Ahlin hade hittat formen. Och då, som han skriver, hade han "hållit tillbaka sig själv" och mera objektivt berättat om människor.

"Förut var mina tankar det väsentligaste..." som han säger i ett brev till makarna Palm. Dock hade han stora förhoppningar på att kunna odla religionens estetik i kommande romaner. Och "Tåbb..." var, enligt honom själv, "min första uppgörelse med den sekulariserade människan och hennes teoretiska kostymering".

På Ålsta blev Lars Ahlin vän med Arne Jones, sedermera känd skulpturkonstnär. De båda flyttade till Stockholm 1936 och hyrde möblerat rum tillsammans genom makarna Palms generösa pengalån.
Det var hårda år. Men enträgna självstudier av båda, förutom extrajobb på kvällar (dock mest för Jones) och för Ahlin (som hade dålig rygg och mer fick lita till pengagåvor från makarna Palm) ett skrivande en masse - när han debuterade med "Tåbb..." hade han producerat noveller motsvarande 1200 boksidor - bar till slut frukt.

Arne Jones gifte sig 1939 medan Lars Ahlin träffade sin blivande fru Gunnel först vid 30 års ålder. Något som förbryllat mig lite - fanns det inga kvinnor i hans liv innan dess?

Ingenstans i breven skymtar någon käresta.

Utan allt kretsar kring Lars Ahlins närmast asketiska tillvaro, både vad gäller studierna och den hårda strävan att få debutera som författare. På somrarna besökte han ibland fader Herman och hans manliga församlingsvänner i en fäbodstuga i Gävle. Gunnel Ahlin antyder på ett ställe att det hade varit sundare för Lars att undgå denna manliga frälsningsvärld.

Att som tonåring ge sig ut på luffen, med tält och cykel, för att kränga av arbetardikter är något som allt färre kan berätta om. Här får vi dock svart på vitt, via de regelbundna brevkort Lars Ahlin skickade till fadern och styvmodern.

Som en rolig anekdot - dock med allvar i botten - träffade mig beskrivningen av Lunds by i Forsa, utanför Hudiksvall (för att det är min uppväxtort).

"Ett besynnerligt ställe", skriver Lars Ahlin hem och berättar att han uppsökt några arbetarkaserner - där linspinneriarbetare bodde - och några österrikiska arbetarkvinnor med huckle, rökande pipa, svarade på frågan om de ville köpa några av hans dikter:
- He-he-he -eh-ka´-jag-läs-he!
De köpte dock dikterna ändå - av solidaritet med en fattig.

Gunnel Ahlin citerar ur minnet sin make på ett ställe i boken:
"Ingen har egentligen förstått hur radikal jag är, sa Lars en gång leende i tamburen till en av dessa 1968 års förmenta radikaler-marxister-trotskister-leninister-maoister-stalinister-kommunister m.m."

Vad han menade vet jag inte - kanske att den gedigna bildning han bar på i botten var radikal.

Och med tanke på att en så djupt kristen människa har gjort sig mest känd genom "Tåbb med manifestet" och den folkliga novellen "Kommer hem och är snäll" - om en försupen slarver - vittnar om en besynnerlig karaktär.

Gunnel Ahlin som växte upp i strikt borgerlig miljö - berättar på ett annat ställe att hennes make en gång satte henne på plats med orden:
- Det är tack vare att en arbetarjänta skurade erat golv som du kunde ta studenten!

En sammansatt personlighet, är ett slitet uttryck - men på Lars Ahlin stämmer begreppet.

Text: Leif Wilehag
2001.03.15