Välja att leva på bidra
 
 

I Göteborgs Posten den 12/2 var Mauricio Rojas gästkrönikör. Chilenaren - en gång marxist och flykting från Pinochets terror - som har lett moderaternas arbetsgrupp "mot social segregation och utanförskap" där handlingsprogrammet går ut på att man "vill befria låginkomsttagarna från behovet att söka socialbidrag".

I krönikan lägger Rojas dessutom till "och likaså de personer som inte kan arbeta" - som om en icke arbetsför bara hade att kvittera ut bidraget.
Denna moderata appell har kommit fram till att det vore bättre att aktivera socialbidragstagare och ge dem lön istället, och samtidigt - förstås - "skapa en valfrihet som i dag inte finns samt en revolutionerande förenkling och underifrånkontroll av myndighetsinsatserna."
Men, kravet är motprestationer - för att få ett tidsbegränsat ekonomiskt stöd.

Vad som händer sedan talar man inte om. Tanken må kanske vara att personerna då ska ha sugits upp av en välvillig arbetsgivare.
Detta med motprestationer kritiserades mest när appellen presenterades i början av året. Något som Mauricio Rojas nu ondgör sig över i GP-krönikan, där han på ett indignerat sätt undrar om "våra kritiker verkligen menar att fullt arbetsföra personer ska kunna välja att leva på bidrag."
Jo, det står så. Välja att leva på bidrag!
Han fortsätter: "...enligt nuvarande lagstiftning har vi inte en sådan frihet att välja att leva på andras arbete, och det vill vi inte heller ha."

Anser han att socialbidraget är att leva på andras arbete?
Att kommunens skattepengar som bär upp det, skulle vara andras pengar, icke berättigade för hjälpsökande?
Dessutom, käre Rojas, väljer ingen att leva på bidrag. Ingen som i alla fall är arbetslös och utstämplad, eller har för liten a-kassa som inte räcker, eller invandraren som inte får något jobb av svenska arbetsgivare trots gedigen utbildning eller 19-åringen som gått ut gymnasiet men inte anställs för att han/hon inte har någon arbetslivserfarenhet.

Jag tror inte att moderaternas motprestationsjobb under en begränsad period, kan ge någondera av ovannämnda bättre möjligheter, eller referenser, till att komma in på arbetsmarknaden.
Inte när otrygghetskänslan blir så mycket störrre, då man t ex vet att efter detta skräpplockarjobb eller dylikt, kanske jag inte ens får något socialbidrag igen!
Socialbidraget är - som jag tidigare skrivit om i Alba - inte längre någon självklar rättighet för utsatta svenska medborgare, trots att socialtjänstlagen ännu garanterar det.

Mängder av kommuner har sänkt normen, och gör så alltjämt. Det kommunala självstyret krockar med statens intentioner att skapa en minigräns för existensmininormen.
För två år sedan utfärdades en riksnorm från socialdepartementet. Den är nu indexuppräknad till 3 000 kronor netto i månaden för en ensamstående exklusive hyran.
För sammanboende är riksnormen 5 040 kronor netto.

- Skillnaden mot förut är att denna riksnorm ska vara tvingande för kommunerna. Tidigare norm var bara en rekommendation,
säger Karin Stillman, tjänsteman på socialdepartementet. Glädjande nog följer min egen kommun riksnormen, upptäckte jag vid en förfrågan. Men när jag läser i blanketterna om reglerna, blir jag än en gång förvissad om den nitiskhet vari man utövar mot den sökande:
"Om Du normalt har goda inkomster men en enstaka månad har inkomster under normen är det inte självklart att Du har rätt till försörjningsstöd..."
Maktpåliggande byråkratspråk. Och Du med stor bokstav, förment intimt. Usch, jag ryser!!

Själv drabbades jag av eländet för sju år sedan, när min a-kassa inte räckte till. 3 400 kronor var nettot då, men det var sänkt till 2 800 kronor i månaden när jag slapp ur gisslet fem och ett halvt år senare.
Under dessa år tillkom flera förbehåll för att få ut pengarna. Krav på att ha sökt tio jobb i månaden exempelvis, som efterhand luckrades upp något eftersom tjänstemännen själva insåg det fåfänga och idiotiska i det. Men på flera håll är det fortfarande så, vilket initierades av den så kallade Uppsalamodellen där en nitisk spariver lät det gå ut över maktlösa och insolventa människors rätt till samhällets fattigvård.
Ja, jag kallar det för fattigvård. För det är precis vad det i det närmaste har blivit i dag. Målet från kommunernas sida är att få bort socialbidragstagare ur statistiken, för att spara pengar.
Liksom det är från statens. Och regeringens.

Hur jag än vrider på det, kan jag inte se annat än samma grundtanke bakom moderaternas förslag som i slutändan ju syftar till att avskaffa socialbidragen.
Men de behövande kommer att finnas kvar.
Kanske dags att försöka förstå det, docenten Mauricio Rojas, tillika ansvarig för världsfrågor i Timbro.
Bokförlaget som alltid stått på den högra kanten av världspolitiken...intressant förresten, att en gammal Pinochet-flykting kan hamna där.

Text: LEIF WILEHAG
00.03.15

 
 
 
  FOTNOT: Råkade nämna för en vän och journalistkollega att jag läst Mauricio Rojas krönika och han reagerade direkt:
- Jaså han. Honom hade jag som lärare i ekonomisk historia på universitetet i Lund 1990. Då var han marxist.
- Då jag gick på journalisthögskolan några år senare ringde jag upp honom för en intervju om Sydamerika. Jag höll på att tappa hakan när det visade sig att han bytt sida helt och hållet. Rojas sa att hans största hjälte var Augosto Pinochet. Och att det var tack vare honom som Chile, ja hela Sydamerika, överlevt och gått framåt ekonomiskt.
- Men alla morden då, sa jag. Och fattigdomen?
- Det är sånt man får ta, svarade Rojas. Och så la han till: Det var helt rätt, och oundvikligt, det som skedde!
Min kollega fortsatte:
- Rojas är känd för att vända kappan efter vinden. Han är hatad av många chilenare. Och jag gissar att han påverkats starkt av sina forna kolleger på Lunds universitet, där en professor är uttalad antisemit och en annan docent öppet pratar om vilken stor man Francisco Franco var!