Kallifatides brukar skriva njutbara romaner. Det var med viss förväntan jag satte mig att läsa hans första försök i deckargenren. Min förhandsgissning var att jag skulle tycka om språket och berättandet, men inte själva historien. Det blev tvärt om.

Det finns numer en mall för hur en svensk deckare ska se ut och Kallifatides följer den tämligen väl. Det är poliser med äktenskapsproblem och lite invävd samhällskritik.

Trots att man ganska tidigt anar lösningen på bokens mordgåta så är det en hyfsat ihopsnickrad intrig. Jag ville inte lägga boken ifrån mig förrän jag riktigt visste hur det hade gått. Precis så som det ska vara med en god deckare. Men - resten... Berättelsen är överlastad, kort sagt. Varenda liten bifigur är försedd med en liten bakgrundsinformation. Ibland spelar det faktiskt ingen roll varifrån hotellstäderskan på ett hotell som den misstänkte mördaren tar in på kommer. Särskilt inte som det blir lite fel när hon skall vara ett nedköp som sexuell erövring för den tjusige och vane förföraren. Och så beskrivs hon som en exotisk hövdingadotter från Afrika. Inte många hade väl tackat nej till henne?

Och så bildspråket. Överlastat som en barnfamiljs bil inför färden till sommarstugan, som Kallifatides själv kanske skulle skrivit. Hans metaforer stör ofta läsningen och ibland förstår jag knappt vad han menar. Tyvärr.

Så om du vill läsa en bra deckare kan du nog välja en annan. Vill du läsa Kallifatides välj hellre någon av hans tidigare romaner.

Text: SIRI REUTERSTRAND
00.03.15