|
| Det finns saker som vi är överens om. Så överens att vi lagstiftar om dem. Och lagar är väl till för att efterlevas? Det finns en viktig lag där verkligheten allt oftare motsäger intentionerna, nämligen socialtjänstlagen. |
|
I Sverige har vi en socialtjänstlag. Den säger att alla har rätt till en "rimlig levnadsnivå". Det betyder att vi ska ha tak över huvudet, mat varje dag, slippa frysa och ha rätt till sjukvård när vi är sjuka. För att allt detta ska fungera betalar vi skatt, som sedan fördelas till dem som inte själva förmår finansiera sin välfärd. Det sker via direkta bidrag eller subventioner. Kanske är det så att dessa pengar inte räcker? För varför är det annars så många som på olika sätt försöker få mig att bidra med pengar till än det ena och än det andra? Allt lika hjärtknipande och viktigt. Vem kan säga nej till barncancerfonden? Vem kan säga nej till Frälsningsarméns soppkök? Vem kan säga nej till permobilstiftelsen? Inte jag, men jag ska inte behöva göra det heller! Jag ska inte behöva se Carola och hennes Barbiedocka till man dela ut mat till hemlösa i Stockholm heller. Jag ska inte behöva se kändisar rusa med shoppingvagnar för att dra ihop pengar till vad det nu var. Det ska inte behövas! Eller är det så att skattepengarna inte räcker? Snälla höj skatten i så fall! Ingen ska behöva le tacksamt mot Carola. Ingen ska behöva förnedra sig genom att sitta och ringa runt till ovilliga människor och försöka prångla på dem brevmärken för att finansiera handikapphjälpmedel åt några som redan har lagstadgad rätt till dem. Uppenbarligen har vårt välfärdssystem brister. För jag tror inte att stadsmissionen ordnar härbärgen för sådana som redan har någon annanstans att bo och jag tror inte att man går och äter hos Carola för att det är så kul. Men det måste väl finnas bättre sätt? Att någon ska stå och vara tacksam med mössan i hand för någonting man har rätt till, var väl ändå inte meningen? Att skenheliga människor ska kunna skaffa lite extra glans åt sin gloria genom att skänka lite till de mindre lyckligt lottade är faktiskt motbjudande. Vi ger lite och kan sedan med gott samvete vältra oss i överflödet. Snäll höj min skatt istället! Eller ännu hellre. Höj förmögenhetsskatten så att de som verkligen har råd får dela med sig. Skattesystemet skulle väl fungera som en utjämnare? Var det inte så det var tänkt i det Folkhem som tydligen börjar rämna i kanterna innan det ens var färdigbyggt? Men om det nu, hemska tanke, är så att det som står i socialtjänstlagen inte är sant? Låt oss då i alla fall i ärlighetens namn erkänna det istället för att påstå en sak och göra någonting annat och överlämna åt den med mest behov av goodwill att ta hand om problemen. När vi sedan har erkänt det måste vi göra någonting åt det. Jag tror inte att det finns några företag som vill sponsra en uteliggare mot att de får ha sitt firmanamn på ytterrocken.
|
 |