|
Tack Lars Molin för att du lärt stora delar av det
svenska folket att uttala mitt namn rätt. Min namne, Tuula
i TV-serien om Ivar Kreuger, fick presentera sig ett otal gånger
på bästa sändningstid. Alla tillrättavisades
av Kreuger om de uttalade namnet fel. Jag uppskattar verkligen
denna kurs i att uttala mitt namn rätt. Det är inte
alltid roligt att bli kallad diverse konstigheter. Allra värst
är det när någon vägrar att uttala namnet
rätt, trots att man påpekat det ett otal gånger.
Ska man smälta in?
Min lillebror har fått en son och han ska heta Simon. Simon
är ett klassisk bibliskt namn som funkar lika bra på
finska som på svenska. I efternamn ska han heta Alfredsson
efter sin mamma. Min lillebror tyckte att det var bäst att
han fick ett svenskt efternamn, så att han inte ska behöva
lida för att ha ett annorlunda namn. Jag blir ledsen när
jag inser hur vi sakta håller på att sudda ut alla
spår av vårt finska ursprung. Allt för att smälta
in. Själv har jag lärt mig att tycka om mitt förnamn.
Tuula klingar mer finskt än något annat finskt flicknamn.
Namnet betyder inget, det bara låter bra på finska.
Komplimang?
Efter snart trettio år i Sverige är jag en väl
assimilerad invandrare. På posten hör ingen att jag
kommer från Finland. Jag är så lik en svensk
att jag får höra saker som "jag ser dig inte
som invandrare", eller än värre" du är
ju inte ens invandrare". Jag är född i Finland
av finska föräldrar, jo jag är invandrare i allra
högsta grad. Kanske ska jag vara glad över denna ynnest
att bli tagen för svensk? Mitt namn är väldigt
finskt och det händer att jag får lite underliga kommentarer
om finnar. Det finns ju ett antal fördomar väl förankrade
i den svenska myllan. Oftast kan jag skratta bort dem eller försvara
mig, men det är värre när jag inte är närvarande.
Fint ska det va!
Det var en gång när jag skulle hyra en lägenhet
i andra hand. Thomas, killen som ville hyra ut sin lägenhet
till mig kände jag genom jobbet. Allt var klart, Thomas
skulle bara tala med värden. Värden var pappa till
en av hans kompisar, så det hela var mest en formsak enligt
Thomas. Nästa dag ringde Thomas mig och han var upprörd
och frågade mig om jag hade något emot att han hade
adlat mig. Kvällen innan hemma hos värden berättade
Thomas om mig i brukligt positiva ordalag. När han nämnde
mitt namn, hade värden ryckt till och frågat varifrån
jag kom. Från Finland svarade Thomas och fick en missnöjd
blick tillbaka. Då ilsknade Thomas till och frågade
värden om han visste vad Polojärvi, mitt efternamn,
betyder. Nej svarade värden frågande. Det betyder
Polstjärna och det är ett finskt adligt namn förklarade
Thomas. Jag fick mitt kontrakt.
text: TUULA POLOJÄRVI
13.1.1999
PS. För alla oinvigda kan jag berätta att det inte
finns någon finsk adel och att Polojärvi blir Polosjö
på svenska.
|
