Gamla nummer av Alba är fortfarande en guldgruva med många intressanta teman. Hans Josefsson har läst numret om mansroller (nr 9/1997) och har en del synpunkter. Mansrollen mår inte alls, skrev han och vi bad honom att utveckla påståendet.

Barnets ställning ger föräldrar rätten att deformera det utan insyn under dess mest sårbara period - spädbarnsepoken. Därpå postulerar samhällets eliter och deras ombud, främst psykiatrikerna, att det misshandlade barnets smärta är "symptom" på inre processer med försumbar upprinnelse i dess omgivning. Beträffande till exempel schizofreni, som ju är en djup rädsla för mänskliga relationer, hävdar ombuden att innehavaren av denna diagnos var "känsligare" än andra barn och att vederbörande därför reagerade med "symptom" som ett normalkänsligt barn inte får. Men är det då inte föräldraskapets mening att anpassa sig till den grad av "känslighet" barnet har? Vad har föräldraskapet annars för mening?

Kvinnan är förtryckt. Oavsett samhällets strukturella mognadsnivå råder bakom alla formalia patriarkatets diktatur. Detta medför förödande konsekvenser för moderskapet. Den varelse som ytterst svarar för släktets fortbestånd - artens viktigaste individ - kontrolleras och styrs av mannens förmåga och vilja till medkänsla och varsamhet. Kvinnans uppgift är dramatiskt krävande. Å ena sidan är hon absolut oundgänglig för spädbarnet. Dess behov är direkt knutna till modern. Å andra sidan är kvinnan träl under mannens villkor. Han bestämmer hur hennes omsorg om barnet skall utformas. En svartsjuk man kan vara skoningslös mot barnet och kvinnan. Hon tvingas sätta mannens krav framför barnets naturgivna behov. I extrema fall under hot om utplåning.
På grund av mannens anspråk på kvinnans tillgänglighet tvingas hon göra avkall på moderskapets innerlighet. Av självbevarelsedrift ger hon delvis upp livsprocessens viktigaste uppdrag. Hon tvingas vända sig bort från moderskap till "mammaroll".

Faderskapet under patriarkatets diktatur är verkligen en roll. Rollen är avsikten. Faderns omsorger är tillgängliga för barnet när fadern finner behag i dem. Ett sant faderskap skulle innebära harmonisk anpassning till moderns och barnets behov. Om inte de patriarkala dogmerna så totalt genomsyrade det godkända tänkandet och handlandet vore detta inte bara möjligt utan enkelt. Patriarkatets diktatur har tvingat fram samhällen som bortser från människans känsligaste och viktigaste mening; att ge barnet kärlek och att vägleda det in i världen.

Följden av detta rollspel, där mamman tvingas utföra en "mammaroll" och pappan i bästa fall sin omedvetna "papparoll", är att barnet fråntas rätten att växa in i världen i sin autenticitet. Barnet kommer att uppleva sin existens som "roll" eftersom det redan från tiden före språkbildningen drillas att uppfatta sina behov som besvärande. Därmed lär sig barnet att omforma äkthet till accepterad anpassning. Barn som kallas "lillgamla" är exempel på resultatet av sådana processer.

Mot denna bakgrund uppstår föreställningar om "mansroll" och "kvinnoroll". Vi upplever oss vara vilsna i det vi egentligen är. Vi söker efter oss själva i roller som är tecken på smärta som drabbat oss genom präglingar mycket tidigt i våra liv.

text: HANS JOSEFSSON
13.1.1999