"När far super är det rätt."
Är nog talesättet som enklast beskriver vad dubbelmoral är. Men nu är ju verkligheten komplex, så det är inte alltid så lätt att förklara.

Om vi tar det från botten, så är det nog svårt för de flesta människor att leva helt och fläckfritt moraliskt.
Det förutsätter till en början att vi definierar någon form av gemensam moral. Men låt oss anta att de flesta av oss vill vara laglydiga, sanningsenliga och snälla - för att ta till ett fundamentalt och ifrån barndomen praktiserat begrepp.

Ytterst få av oss lyckas leva upp till detta. Kan vi därmed anses vara omoraliska?

Moralen bottnar i religionen, säger i alla fall de religiösa. De kristna brukar peka på tio Guds bud och mena att även de flesta anständiga ateister och agnostiker följer dem. Och att vår samhälleliga lag är uppbyggd utifrån budorden.
Och det är nog så.

Men sedan blir det svårare.
Dubbelmoral står nog många av de religiösa för i första hand. Som inte lever som de lär. Tänker främst på de stormrika amerikanska TV-predikanterna som gråtande i sina shower ber Gud om förlåtelse för sin otrohet istället för frun.

Men också i vårt svenska samhälle har vi svåra dilemman. Ta exempelvis arbetslivet: Är det dubbelmoral att ta emot privata premielöner och samtidigt jobba fackligt och säga att man är för traditionellt fackliga krav som solidaritet och lika lön för lika arbete?
Eller vad sägs om en regering som säger sig jobba för full sysselsättning, när den europeiska union landet är med i syftar till att hålla inflationen och skatterna nere på bekostnad av människors arbeten?

Det kryllar av frågeställningar. Som kan tyckas solklara, eller diffusa - beroende på vilken moral man anser sig ha.

För hur många tycker att de själva är dubbelmoralister, egentligen?
Och var går skillnaden mellan en vit lögn och dubbelmoral? Hur många föräldrar har i så fall inte gjort sig skyldiga, när de har fått tyst på barnens tjat med en nödlögn.

Hörde om en man, en i många stycken hygglig karl, som tyckte att hans söner gjorde ett fint kap när de jobbade svart på fritiden, samtidigt som han svor ve och fasa över direktörernas fallskärmar.
Hörde om en annan som har två barn sedan ungdomen som hans yngre barn inte känner till.

Det har bara inte blivit av att berätta under alla år. Mest för att blidka frun som inte orkar med en familjeskandal. Och kanske främst för att hon själv inte fick veta förrän i vuxen ålder att hennes pappa inte var hennes riktiga...

Kan man kalla det för dubbelmoral, eller är det nåt annat?
Som ligger på ett djupare psykologiskt plan.
Tvingas vi kanske acceptera lite dubbelmoral för att kunna leva våra liv - och var går gränsen, och när kan det anses vara tillåtet att överskrida den?

Det är inte lätt. Men klart är i alla fall att moral är viktigt. Annars skulle vi inte ha några intellektuella frågeställningar. Och heller ingen dubbelmoral.

text:LEIF WILEHAG