Monika Fagerholm:
DIVA
Albert Bonniers förlag
| En bok jag gärna velat tycka om... |
|
Monika Fagerholm: Albert Bonniers förlag |
| Ni vet hur det är. När alla andra redan sett filmen, och säger att den är såå bra. Och så går man dit tittar och väntar. Men det kommer aldrig. Det där bra. Man väntar och tänker att kanske är jag lite dum i huvet och därför inte fattar vad det är som är så bra. Känslomässigt störd? Kan inte ta in? Man vill så gärna tycka att det är bra. |
|
Precis så har det varit för mig över julhelgen. Jag har läst Monika Fagerholms bok Diva. I ärlighetens namn är jag inte riktigt färdig än. Den är så seg och tar liksom aldrig slut. "Alla" har ju berömt den så. Den var till och med Årets bok för någon kritiker. "Ett eget språk." "Sällsynt klarsynt." och "En verkligt sann och trovärdig skildring av en ung flicka med allt vad det innebär" Jag har själv en tonåring och inte kan jag känna igen henne i den här skildringen. Inte mig själv heller, fast jag nog var mer lik Diva när jag var i den åldern än vad min egen dotter är (from förhoppning?). Jag hade dessutom två bröder precis som hon. Fast lika överjordiskt snygg var jag inte, förstås. Äsch, vad jag vill komma till är att jag tycker hela boken känns väldigt konstruerad. Jag köper inte vare sig Diva eller hennes språk, som skulle vara så fantastiskt. Jag tycker bara det blir jobbigt. Visst finns det poänger med boken. Det finns stunder när Diva känns äkta, och det finns roliga beskrivningar av de andra tonåringarna sedda med Divas ögon. Det finns också små ömsinta korn av sanning i skildringen av hatkärleken mellan syskon och i det komplicerade spelet mellan Diva och hennes mamma. Den överdrivna poesin skapar ibland bilder som träffar mig. Men på det hela taget kommer det aldrig loss. Fast jag så gärna vill. Läs den själva och se. Men tro inte nödvändigtvis att det är er det är fel på om ni inte riktigt känner någonting. text: SIRI REUTERSTRAND PS. Nu har jag läst färdigt den. Och på något sätt så saknar jag den lite. Det finns bilder som dröjer sig kvar. Så någonting hade den i alla fall. |
 |