| Stadsdelen Rosengård i Malmö är välkänd från samhällsdebatten. Tillsammans med Hammarkullen i Göteborg och Tensta i Stockholm har den länge fått symbolisera den storskaliga förorten. |
Rosengård ingår i det så kallade miljonprogrammet, ett gigantiskt nybyggnadsprojekt signerat 60-talets socialdemokratiska regering. Under loppet av tio år, från 1965 till 1975, uppfördes en miljon nya lägenheter. Tanken var att förse den ökande industriarbetarkadern med nya moderna bostäder. I ilfart skjöt kolossala byggnadskroppar i höjden lite varstans ute i städernas utkanter. Genom att svinga trollspöet hoppades makthavarna på detta sätt bygga bort fattigdom, trångboddhet och alla sociala problem. Negativa bilder Trots alla goda intentioner visade sig områdena ganska snart behäftade med stora problem, främst sociala. Den visionära utopin om ett gott välfärdsbygge förbyts i en uppvaknandets baksmälla. Det här markerar upptakten till etnologen Per-Markku Ristilammis studie Rosengård och den svarta poesin. Författaren, som själv har bott i denna stadsdel, försöker med hjälp av tidigare dokumentation om Rosengård visa på olika orsaker till områdets speciella utveckling. Rosengård stod klart för inflyttning under 60-talets sista år. Det dröjde inte länge förrän området hade etablerat ett dåligt i rykte. Framför allt är det negativa tidningsartiklar som sätter en stämpel på Rosengård. Fenomenet, som författaren kallar stigmatisering, är något som förföljer Rosengård i alla år. Den nya arkitekturen Ideérna faller i god jord, inte minst hos den expanderande socialdemokratin. Men det är först under efterkrigsperioden som den nya arkitekturen kan genomföras i massupplaga. Malmö har under 50-talet en innerstadsdel med torftiga bostads- förhållanden. De kommunala makthavarna har därför storslagna planer på att bygga nya moderna lägenheter. Det finns till och med tankar om en ny jättestad, Örestad, som ska binda samman städerna längs den skånska västkusten. Statsmakterna ger frikostiga subventioner till nybyggande. Ett av alla dessa nya områden är Rosengård. Flyttlassen går, både från landsorten och inifrån Malmö. Permanenta problem Många börjar tvivla på de vackra drömmarna om ett välfärdssamhälle. De nya bostadsområdena blir synonyma med misslyckande. Andra ser Rosengård och liknande områden som arenor för politiskt kamp. Samhället söker kontroll I början av 70-talet kommer en ny generation socialarbetare ut i arbete. De är starkt vänsterorienterade och vill med avstamp i dåtidens förhållanden arbeta mot ett "bättre" samhälle. I Rosengård skapar socialarbetare en ny medvetenhet hos de boende. Bland grannar, i trappuppgångar, söker man aktivera människor i olika verksamheter. Efter några år blir dessa grupper alltmer kraftfulla. De tar politiska initiativ och för upp frågor till kommunledningen. Detta uppfattas som ett hot av politikerna, som ser till att motarbeta dessa initiativ. Till slut organiseras Rosengårds granngrupper om då de går upp i Hyresgästföreningen. Det politiska hotet är avväpnat. Arena för politisk kamp Men känslan av att vara annorlunda ger också grogrund för att pröva nya lösningar på gamla problem. Rosengård blir ett slags experimenthus, där nya lösningar testas. I områdets skolor prövas en ny typ av pedagogik ofta med lyckat resultat. Samhället utanför ser med rädsla och fördom på dessa verksamheter. På olika sätt försöker man få kontroll på det nya och annorlunda. Studien ger inga färdiga förslag på förorternas problematik. Men den ger nya intressanta perspektiv på förorten som kamp för livsutrymme och politiskt inflytande. JAN-OVE TALLBERG Tillbaka till innehållsförteckning | Synpunkter? Skriv till Alba |