Gemensamt för
alla nätverk, oavsett på vilken nivå de verkar är
att de knyter samman individer med starka gemensamma intressen. Oftast handlar
det om enskilda, väl avgränsade frågor. Det mest utmärkande
för den här typen av organisation är dynamiken. Det finns
inga fasta regeler för hur verksamheten ska se ut. Medlemmarna kan
bytas ut och formerna för hur man träffas varierar med behoven.
I Linnéstaden i Göteborg har ett antal föräldrar med
barn på daghem slagit sig samman i ett sådant nätverk.
Vi tycker att det viktigt med en muntlig dialog. Både för
att få enskilda föräldrar att ta steget ut och engagera
sig och i kontakten med politikerna. Att träffas personligen och prata
i lugn och ro om de frågor som engagerar oss, säger Eva Wennström
som är en av de aktiva.
Oro skapar engagemang
Föräldranätverket i Linnéstaden bildades så
sent som i april 1996. Det var efter att anmälningsärendet "Omstrukturering
av arbetsledningen inom barnomsorgen" kommit till föräldrarnas
kännedom. Två av föräldrarna till barn på ett
av daghemmen i stadsdelen tog snabbt initiativ till en protestlista och
fick på två dagar in 511 namnunderskrifter som överlämnades
till SDN:s ordförande. Ungefär samtidigt fick de reda på
att ytterligare nedskärningar var att vänta under 1997, samtidigt
som nämnden tagit beslut om att barnomsorgen skulle utökas med
ytterligare 127 platser från och med augusti 1996.
Viktigt med fakta
Anmälningtalonger kom upp på samtliga daghem och Eva Wennström
började tillsammans med Marie Strid, en av initiativtagarna, undersöka
hur SDN, förvaltning och förskoleverksamhet fungerar. Allt enligt
pricipen; det gäller att veta vad man pratar om.
Vi vill inte bara vara gnälliga föräldrar. Det är
väsentligt att ha faktaunderlag och inte bara komma med känslomässiga
argument. Vi tror att politiker är mer mottagliga för statistik
och forskningsrapporter än för en mamma som säger att "min
son får ont i magen".
Brukarna är experterna
Både Marie Strid och Eva Wennström pratar mycket om de olika
språk som talas av politiker och de som ytterst får bära
konsekvenserna av besluten. Det är därför den personliga
kontakten blir så viktig. Det är nästan så att vi
får översätta vad de beslut som går ut egentligen
betyder.Varje enskild person måste känna att det här verkligen
handlar om mig, för att ta steget ut och engagera sig. Det måste
också kännas att det just jag gör spelar någon roll.
Annars orkar man inte.
Vi som "brukare" är de verkliga experterna på
verksamheten. Nu pratas det till exempel återigen om att det ska dras
ner på mellanmålen på dagis. Det blir löjligt när
man tänker på hur stora konsekvenser det får. Det är
redan nu en så låg kostnad. 2000 kronor totalt, för alla
måltider på ett år, per barn. Hur stor spareffekt ger
det att hoppa över det redan så futtiga mellanmålet? Priset
som våra barn får betala blir alldeles för högt. Skulle
en vuxen acceptera den mathållning som man nu tvingas ha på
dagis? Det måste finnas andra områden att spara på om
man nu verkligen måste spara.
Snabbrekrytering
Föräldranätverket nådde snabbt sitt mål att få
en representant på varje daghemsavdelning. Dessa arbetar kontinuerligt,
dels med aktioner och dels uppdelade i arbetsgrupper som samlar in och sammanställer
fakta inom olika ansvarsområden. Det gäller: barn- och personalfrågor
på daghemmen, lokaler, administration och kostnader för daghemmen
och prioriteringar på central nivå inom kommunen.
Föräldrarna i Linnéstaden har uppenbarligen varit mycket
effektiva när det gäller att engagera och organisera. Nätverksidén
har nu dessutom spridit sig till andra stadsdelar. Finns det då inte
en risk i att starka påtryckargrupper gör sig hörda på
bekostnad av andra med svagare röster?
Ställ inte barn mot gamla
- Det är väldigt fel att ställa olika grupper mot varandra
på det här sättet. Vi möts ibland av argumentet "tycker
ni verkligen att vi ska ta pengar från det eller det och ge till era
barn". Det är ett felaktigt sätt att se på ekonomin.
Visst förstår vi att SDN har en begränsad budget att hålla
sig till men två svaga grupper, som till exempel barn och gamla, ska
inte behöva slåss inbördes om de små resurserna. Kanske
kan vi ge politikerna de argument de behöver för att våga
ställa sig upp och säga ifrån på allvar. Det krävs
ju att de till slut säger att nu går det inte.
Kan vi uppnå förändringar och skapa opinion inom vår
stadsdel kommer det förhoppningsvis också att vara till hjälp
för dem som inte bor just här.
text: SIRI REUTERSTRAND
bild: HANS RYDMAN
Synpunkter?
Skriv till Alba!
Tillbaka till innehållsförteckning
|
