Från köping
		till kommundel
	En kort bakgrund till stadsdelsnämnderna

På femtio- och sextiotalen härskade kommunsammanslagningarna. På 70-talet kom decentraliseringarna på modet. Idag skrotas kommundelsnämnderna. På vissa håll. På andra införs de. Mellan 1952 och 1974 reducerades antalet kommuner i Sverige drastiskt. På ett par decennier minskades antalet från cirka 2500 till 278 genom två stora kommunindelningsreformer. I början av 40-talet framfördes tanken på en ny kommunindelning för första gången. Det var den allmänna välfärden som skulle byggas ut och fördelas. Varje kommun måste vara så stor och ha sådan bärkraft att den själv kunde klara socialvården. En statlig utredning beräknade att det krävdes en befolkning på minst 2 000 invånare per kommun. Den 1 januari 1952 trädde den reform i kraft som minskade antalet kommuner till 1 037. Målet med reformen urholkades snart. Industrialiseringen drog människor till de större städerna och arbetstillfällena. Därmed blev de små glesbygdskommunerna ännu mindre. Mellan 1962 och 1974 genomfördes nästa stora kommunindelningsreform. Från början var det en frivillig reform, men på grund av det stora motståndet bland kommunerna blev reformen från och med 1969 obligatorisk. När reformen var genomförd hade Sverige 278 kommuner. Sedan dess har cirka tio kommuner tillkommit genom delningar. Västvärldens största kommuner Sverige fick därmed de genomsnittligt största kommunerna bland västdemokratier. I medeltal bor idag 30 000 personer i en svensk kommun. Detta kan jämföras med Finland med 11 000 per kommun, Danmark med 19 000 och Norge med 9 000. Antalet personer med förtroendeuppdrag i Sverige reducerades under samma tid från 200 000 till 50 000. Sammanslagningarna var framför allt ett socialdemokratiskt projekt. Kritiken kom främst från högerpartister och centerpartister som menade att demokratin skulle urholkas. Folkpartisterna först ute Under 1970-talet tilltog kritiken. Det skedde samtidigt som de offentliga institutionerna expanderade rekordartat. Även inom socialdemokratin började decentraliseringstankar få fäste och från slutet av 70-talet fanns det en stor enighet bland riksdagspartierna om att någon form av lokala organ borde prövas. Redan 1969 inrättade Luleå de allra första kommundelsnämnderna och flera kommuner följde efter. Det traditionellt röda Örebro blev sedan en av pionjärkommunerna när det gäller att indela hela kommunen i kommundelsnämnder. Tankar på decentralisering hade dock funnits långt tidigare i Stockholms kommun. Redan på 40-talet initierades en debatt av folkpartister. Debatten flyttade sedan in i riksdagen. Det var alltså delvis gamla idéer som började komma till heders. Ale skrotar nämnderna En proposition från den folkpartistiska regeringen blev upprinnelsen till den lokalorganslag som trädde i kraft 1 januari 1980. Sedan dess har kommundelsnämnder i en eller annan form prövats i omkring trettio kommuner. En av de kommuner som var tidigast ute var Ale kommun, nordost om Göteborg. 1984 delades kommunen in i fem kommundelar med 4 000-6 000 personer i varje. Sista juni 1997 återgår emellertid kommunen till att styras centralt. Förutom vänsterpartiet är den politiska enigheten kring beslutet fullkomlig. Kommundirektör Eva Håkansson menar att kommundelsorganisationen fungerat väl i tolv år, men att den nu "tömt" sig och att det åter behövs en centralisering. Ekonomiska realiteter är också en orsak. ­ De senaste åren framför allt skola och äldreomsorg haft ett underskott och detta är svårt att hantera utan att ha helheten. Dessutom kan vi, med färre nämnder, rationalisera bort en del chefer och administration, säger hon. Även Eskilstuna kommun har nyligen beslutat om att avskaffa kommundelsnämnderna. Tillbaka till innehållsförteckning