Finns det olika slags demokrati? Sven-Eric Liedman funderar

När man talar om demokratins problem uppehåller man sig med förkärlek kring institutioner. Det är rätt och riktigt att man lägger stor vikt vid dessa former som ständigt är hotade, det må vara den allmänna och lika rösträtten som man uppnådde först mycket sent i historien, det må vara yttrandefriheten och mötesfriheten som oavlåtligen sätts i fråga, det må vara de styrande församlingarna där kravet att politiker skall stå till svars inför väljare blir svårare och svårare att upprätthålla när löften rutinmässigt sviks.

Men demokratidiskussionen kan inte nöja sig med detta. Den måste för det första se i vitögat att det finns och troligen alltid kommer att finnas olika uppfattningar om demokratins innebörd och att den öppna diskussionen om dessa alternativ måste ses som ett viktigt inslag i själva den fria, demokratiska debatten själv. De flesta svenska statsvetare försöker komma ifrån dilemmat genom att säga att demokrati är det-och-det och sedan gå vidare till andra frågor. I den meningen är Ryssland av i dag en demokrati i ungefär samma mening som Sverige. Det leder till problem. I det demokratiska Ryssland har den folkvalde presidenten beordrat armén att attackera det likaledes folkvalda parlamentet. I Italien har under många år maffian haft flertalet politiker i fast grepp. Uppenbarligen fungerar demokratin olika på olika håll, trots institutioner som formellt sett är likartade. För att kunna klargöra sådana skillnader har man utvecklat en viktig distinktion mellan demokratin som institution och demokratin som kultur.

Vägledd av sin tidigare undersökning har han senare också studerat utvecklingen i USA och kunnat konstatera en oroväckande utveckling mot att individerna engagerar sig allt mindre i olika slag av frivilliga sammanslutningar. Det är framför allt TV som numera förser amerikanerna med politisk och kulturell information och stimulans. Putnams slutsats, som redovisas i den till svenska översatta artikeln "Att bowla ensam" (Moderna Tider Apr 1996) är att detta innebär en risk för demokratin.

Begreppen förknippas i dag främst med den amerikanske statsvetaren Robert D Putnam. Putnam har i sin bok Den fungernade demokratin. Medborgarandan i Italien (som kom på engelska 1993, på svenska 1996) gjort en omfattande undersökning av det moderna Italien och där funnit att anledningen till att Norditalien i de flesta avseenden, inte minst demokratiskt, fungerar bättre än Syditalien ligger i att Norditalien burits upp av ett stort antal informella och frivilliga föreningar av såväl politiskt som kulturellt slag. Demokratin är, menar Putnam, beroende av ett rikt och differentierat samhällsliv.

En annan tänkvärd bok om demokratin är engelsmannen David Helds Demokratimodeller, som också kom i svensk översättning under år 1996. Held har ett rikt författarskap bakom sig. Han har bl a skrivit en stor förtjänstfull bok om Frankfurtskolan men under senare år har han framför allt deltagit i den stora debatt om vad demokrati är som pågår i England och som delvis frambesvurits av den extrema - för att inte säga extremistiska - demokratitolkning som Margaret Thatchers och John Majors toryregiering praktiserat. I sin bok urskiljer Held två olika demokratimodeller som existerat sida vid sida under några århundraden nu och som fortfarande påverkar oss, vilket gör att debatter om demokratin blir svåra att föra så länge vi inte är medvetna om modellernas existens och innebörd. Den första kallar han den beskyddande demokratin, den andra den utvecklande demokratin. Anhängarna av den beskyddande demokratin - till vilka redan John Locke från 1600-talet kan räknas - värnar om ett politiskt system där alla medborgare skyddas mot makthavarna och har fulla garantier för att deras personliga frihet, yttrandefrihet och mötefrihet och inte minst deras personliga egendom skyddas. Demokratin är för dem garantin för att det samhället - som de ibland kallar det civila - kan utvecklas fritt och spontant och talanger av alla slag blomstra.

Den utvecklande demokratins ideal, däremot, innebär ett system varigenom alla människor kan utvecklas, växa och förkovras. Det skall inte bara finnas yttrandefrihet; människor skall också genom offentliga skolor och olika andra kulturinstitutioner få möjlighet att göra inlägg burna av kunskap och insikt. De skall inte bara rösta; de skall ha en väl underbyggd uppfattning om de politiska alternativen. Den beskyddande demokratins anhängare ser det politiska systemet som statiskt; det är återstoden av samhället som genomgår en dynamisk förändring. Den utvecklande demokratin föreställer däremot ett system som självt befinner sig i utveckling och som också kan hotas av förfall även om själva konstitutionen består. Gränsen mellan modellerna går inte mellan liberalism och socialism; liberalen John Stuart Mill är en god företrädare för den utvecklande demokratins ideal. Däremot kan man säga att den utvecklande demokratins ideal kräver större samhällsingrepp är konkurrenten. Dessutom är den privata egendomens begränsning - i visa fall dess avskaffande - alltid en viktig fråga för den utvecklande demokratisn anhängare, medan opponterna rent definitionsmässigt utesluter frågan; i extremfall hävdar de senare att skatter är stöld.

Held diskuterar också ingående socialism och liberalism i förhållande till demokratin. Socialisterna har haft notoriskt svårt att inse vikten av att begränsa den politiska makten. Liberalerna har haft lika svårt att förstå att marknaden inte bara är en samordningsmekanism utan fästet för enorm maktkoncentration. Själv vill Held definiera politikens område brett. Vad som nu så ofta kallas det civila samhället, det som alltså inte är statsmak, är inte politiskt oskyldigt; han pekar på kvinnornas brygdsamma situation trots en sent förvärvad allmän rösträtt. Han erkänner samtidigt problem med en så bred definition av politikens ansvarsområde: det kräver en detaljreglering av en mängd samhällsförhållanden

Är inte det demokratiideal som Putnam arbetar med i sina skrifter i rätt god överensstämmelse med Helds bestämning av den utvecklande demokratin? Det förefaller så, även om mycket av det han framhåller som demokratins själva grogrund kan räknas till det civila samhälle som den beskyddande demokratins företrädare omhuldar så varmt. Utmärkande för Putnam är i vilket fall att han inte ser demokratin enbart som en serie institutioner utan också som en levande kultur - en relation mellan människa och människa. Den fråga, som både Putnams och Helds böcker leder till, borde vara synnerligen eldfängd i dagens politiska debatt, nämligen den som gäller politikens gränser. Finns det inte en ständigt skärpt motsättning mellan politikens maktområde och den kapitalistiska marknadens? Politikens ledande företrädare vågar inte riktigt tala om den överhängande konflikten - marknaden skulle kunna reagera negativt och sätta valutan i gungning! - men storföretagens koryféer liksom mer eller mindre nyliberala ekonomer är mindre återhållsamma. Demokratin är enligt dem bra så länge den inte hotar den privata egendomen. Det viktigaste i den gäller individernas rättigheter. Styresformen skall skydda de enskildas intressen mot staten och andra makthavare. Det folkliga inflytandet på politiken inskränker sig i huvudsak till möjligheten att genom fria val byta ut gamla makthavare mot nya. Det är däremot inte deras önskningar som skall slå igenom i politiken. De folkvalda regerar inte på bundet mandat utan blir valda därför att de till skillnad från sina väljare är specialister på politik. Det är en mycket begräsad och begränsande uppfattning om demokratin, ett ord dock betyder "folkstyre". Men det är i dag den uppfattning som har det mäktigaste stödet. Å andra sidan har Helds utvecklande demokrati en bredare folklig förankring. Den nära framtiden kommer att utvisa vad det kan ha för betydelse. text: SVEN-ERIC LIEDMAN Synpunkter? Skriv till oss! Tillbaka till innehållsförteckning