Den slutsatsen drar de statsvetare som under tre år följde de stockholmska stadsdelar där en sdn-organisation införts på försök. Syftet var att utvärdera hur ett av försökets delmål, demokratimålet, uppfyllts. Och Jonas Sandqvist, Rune Premfors och Marika Sanne är tydliga i sin rapport: Stadsdelsnämnderna kan leda till att demokratin stärks.

- I försöksstadsdelarna har man tagit små steg mot en fördjupad demokrati. Det är marginella förändringar, men viktiga, säger Jonas Sandqvist.

Han poängterar att resultatet är beroende av vilken demokratisyn man har. Själv förespråkar han det som kallas stark demokrati och som lägger stor vikt vid en dialog mellan medborgare och politiker/tjänstemän.

- Det är en processinriktad demokratisyn. Det viktiga är hur diskussionen förs. Det kan ställas i motsats till en resultatinriktad syn, då man bara bryr sig om vad som kommer ut; huvudsaken är att medborgarna är nöjda med den kommunala servicen. Det blir ett slags servicedemokrati. Men vi vill att medborgarna ska involveras i den demokratiska processen.

Politikern är lika
mycket medborgare
I den starka demokratin är politikern inte bara politiker, utan lika mycket medborgare. Demokratin ska vara en angelägenhet medborgare emellan. Det är där poängen med stadsdelsnämnderna ligger.

- De öppna nämndsammanträden man börjat med under det senaste året har varit väl besökta. Och det är bra. Men det vi framför allt gör är att vända på steken och se på vilka kontakter politikerna har ute i samhället, säger Jonas Sandqvist.

I undersökningar i kommuner som har eller har haft kommundelsnämnder svarar ofta politikerna att medborgarkontakterna har ökat. Medborgarna svarar att ingen förändring skett på den punkten. I Stockholm har utrednings- och statistikkontorets (USK) undersökning gett ett liknande resultat.

Sandqvist och hans kollegor menar att det inte kan viftas bort, men att enkätundersökningar dras med vissa problem. Dels är det svårt att veta vad medborgarna egentligen svarar på. En förändring som SDN-reformen drunknar lätt i andra större samhällsomvandlingar. Dels har enkäterna en kvantitativ karaktär.

- Det vi är intresserade av är inte så mycket antalet, utan kvaliteten i kontakterna, intensiteten.

Bort från slutna rum
och tjänsteutlåtanden
En del i utvärderingsarbetet har varit intervjuer och informella samtal med politiker och medborgare. Och där tonar en annan bild fram; en bild av en politiker som inte längre är en renodlad politiker med ett smalt ansvarsområde. Istället för specialiserad ämneskompetens har de en lokal kompetens.

- De känner folk i stadsdelarna. När en fråga är aktuell för de oftast något slags diskussion i området. De sitter inte bara på nämndsammanträden och fattar beslut utifrån ett tjänsteutlåtande.

- Politikerna är dessutom med i sammanhang där de inte betraktas som politiker; föräldramöten, nattvandringar, föreningslivet. Då upplever inte medborgarna att de träffar politiker. När vi frågade deltagarna i ett miljöprojekt i Skarpnäck, sa de att de inte har några kontakter alls med politiker. Men i själva verket är en av stadsdelspolitikerna mycket aktiv i projektet. De tänkte helt enkelt inte på henne som en politiker.

"Långt till en
verklig demokrati"
Detta tycks förutsätta att stadsdelspolitikern bor i stadsdelen. Men även de som inte bodde i stadsdelen hade i nästan samtliga fall en anknytning dit och kunde därmed höra opinionen med egna öron.

- Detta låter naturligtvis odemokratiskt. Det är ju inte så att alla medborgarna i en stadsdel samlas och går till politikerna och säger sin mening. Dit är det otroligt långt och jag är inte säker på att vi nånsin kommer dit. Det här handlar om små steg på vägen, säger Jonas Sandqvist.

Förankring i området står alltså på pluskontot. På minussidan kan noteras att uppdragen sköts på fritiden, vilket betyder tidsbrist. Men Sandqvist vänder även på det resonemanget.

- Fritidspolitikerna har inte så mycket tid, men vi måste uppvärdera vissa typer av kontakter, kontakterna i området. Och så är det ett känt fenomen att proffspolitiker växer ihop med sin förvaltning och då ökar klyftan till medborgarna.

Tag ett direktval
tillsätt ett kryddmått personval
Jonas Sandqvist och hans kollegor gjorde utvärderingen på uppdrag av Stockholms stad. I sin bok Demokrati i storstad har de också vågat sig på att ge ett "recept" för hur en sdn-organisation kan se ut. Enligt dem bör en nämnd inte ha mer än 15000 invånare.
Man kan bara konstatera att Stockholm inte har tagit forskarna på orden. Staden är indelad i 24 nämnder med en genomsnittlig befolkning på 27000 per nämnd.

- Vi har sett att storleksfrågan betyder mycket för sättet att arbeta. I en mindre stadsdel blir samverkan mellan olika verksamhetsområden enklare, mer naturlig, man lär känna varandra. I ett större område krävs större politisk vilja. Jag tror man förlorar en del av möjligheterna, säger Jonas Sandqvist.

Han konstaterar samtidigt att "det kunde varit värre"; ett tag låg det ett förslag på 13 nämnder.
Forskarna förespråkar också direktval, gärna med personval. Så blir det nu inte. Regeringen avslog Stockholms ansökan om att på försök få anordna direktval.

Regeringen sa nej
till direktval
Om det blir någon ny ansökan är oklart. Socialdemokraterna är djupt splittrade i frågan - samtidigt som det ingår direktval i den uppgörelse partiet har med mittenpartierna.

I Stockholms kommunfullmäktige är det bara moderaterna som inte står bakom sdn-reformen och frågan har blivit lite av ett partipolitiskt slagträ i debatten. Olyckligt, menar Jonas Sandqvist.

- Reformen är ett tacksamt offer för kritik eftersom det är så svårt att påvisa effekter. Moderaterna har fört en mycket hård och aggressiv kampanj mot reformen och journalisterna skriver mycket om kritiken, säger han.

text: HELENA UTTER
foto: HANS RYDMAN

Läs mer om Stockholm
Synpunkter? Skriv till oss!
Tillbaka till innehållsförteckning