På 80-talet var det privatiseringar som skulle skapa välstånd åt alla. Lösenordet för 90-talet kan bli det skönklingande begreppet frivilligisering.
Är det frivilligt arbete som ska rädda den sönderfallande välfärden?
Eller med en något makaber formulering: Är det arbetslösa som ska rädda idrottsrörelsen från undergång?

Statsvetaren Erik Amnå målade frivilligiseringens betydelse för välfärdsstaten med grova penslar. Är detta lösningen på den ekonomiska, politiska och moraliska krisen? Frivilligt arbete, tidigare ofta kallat ideellt, har länge haft betydelse för samhället. Men det är först nu som man börjat snegla mot detta engagemang som en ersättning för kommunal och statlig verksamhet som bantas bort i nedskärningarna.

Erik Amnå visade på många aspekter med ideellt arbete som kan ha betydelse långt utöver den konkreta verksamheten. Det sociala entreprenörskapet är betydande, liksom utvecklandet av kommunikativ kompetens. Ofta växer nya idéer fram ur denna verksamhet, som så småningom kan få fotfäste i hela samhället. Samtidigt finns ett starkt drag av kontinuitet och konservatism. På det individuella planet ges många möjligheter att utveckla de egna talangerna.

Åter till folkrörelsernas barndom
Det ideella arbetet har enligt Erik Amnå ändrat karaktär de senaste tio åren. De gamla hierarkiska organisationerna håller på att ersättas med informella och lokala nätverk, som inte bryr sig om budget och att föra protokoll och andra formaliteter. På sätt och vis kan det sägas vara en återgång till de stora folkrörelsernas barndom, då idéinnehållet var utgångspunkten. Men någon historisk upprepning tycks det inte handla om, exempelvis medlemskapet är idag inte speciellt angeläget.

Är det verkligen möjligt att bygga kommunal verksamhet på ideell grund? Blir inte frivillighet ett tvång när man gör den kopplingen? Kan idealism kompensera professionalism? En annan fara med att dra in ideella organisationer i byråkratin, är enligt Amnå att dessa bokstavligen kan älskas ihjäl.

Handbollsledaren Kenneth Johansson ser inga problem med umgänget med myndigheterna. Samarbetet har tvärtom förbättrats när vi införde stadsdelsnämnder i Göteborg. Som exempel nämnde han att klubbens sporthall är integrerad med den kommunala fritidsgården.

- Jag ställer upp på tesen att vi måste ta mer ansvar för vår egen fritid framöver, försäkrade Kenneth Johansson. Från att för drygt fem år sedan ha varit bidragsberoende till 50%, har beroendet minskat till 10%.

Bingolotto-beroende
Ett problem för Johanssons handbollsklubb är att ledarna som en följd av denna utveckling måste arbeta mer med att dra in pengar till föreningen. Bidragsberoendet har till stor del ersatts med beroende av Bingolotto.

Arbetsmarknadspolitiken är ett exempel där ideella föreningar har målat in sig i ett beroende. Många föreningar har utnyttjat möjligheten att få billig arbetskraft genom lönebidragssystemet. Utslagen arbetskraft har här funnit en meningsfull plats inom föreningslivet. Totalt lär 100-150.000 personer vara indragna i detta system. För Kenneth Johanssons klubb handlar det om fem vaktmästare med denna anställningsform, som nu föreningarna måste ta större ekonomiskt ansvar för.

Johansson blickar vidare i sin jakt på folk som ska rädda föreningssverige. Dels finns en massa pensionärer som skulle kunna få viktiga arbetsuppgifter. För att inte tala om horderna av arbetslösa, här finns den verkliga guldgruvan. Kenneth Johansson tycker att begreppet frivilligisering borde ersättas med begreppet beordrad frivilligisering.

Om inte den amerikanske statsvetaren Robert Putnam hade påstått att idrottsrörelsen är en viktig jordmån för demokratin, skulle svaret vara mycket enkelt: demokratin har inte råd med en sådan idrottsrörelse. Så frågan får gå vidare till Kenneth Johansson: Blir inte konsekvensen av ditt resonemang, att vi skulle gå med raska kliv mot tvåtredjedelssamhället?

text: CHRISTER WIGERFELT

Tillbaka till innehållsförteckning