STATSMINISTERN PRINCESSPOJKEN

titta på mig
jag har emmas spetsstrumpor på
sa pojken och log
på sin fyraårsdag

se vad han gör
avbröt faderkänslorna obarmhärtigt
håll ordning på ungen
så att han inte blir nån bög

se inte igenom mig
sa flickan utan att höja sin röst
jag skulle önska att ni hörde
även när jag inte orkar skrika

jag vill vara som pippi
vara stark och ha flätor i mitt hår
sa pojken på sin sexårsdag
och så vill jag ha en ponny

jag ska bli statsminister
när jag blir stor
för då lyssnar alla
även fast man inte skriker, bråkar
och drar folk i håret
sa emma stolt
men ingen hörde

du behöver snaggas
sa moderkänslorna ömt
till pojkens tårar
när drömmen om pippiflätorna
klipptes av

du är en riktig prinsessa
sa världen och log
mot emmas nya klänning

du kan få den
sa flickan till sin bror
en statsminister kan ju inte
springa runt i prinsessklänningar hur som helst

2004.01.29
   
 
   
 

Jolin Löf
Den här dikten skulle inte ha varit en dikt överhuvudtaget, utan en debattartikel. Jag hade samtalat med, och läst berättelser av, föräldrar vars barn försökte bryta sig ur könsrollerna och förundrades över vilka starka känslor något så oförargerligt som en pojke i röda byxor kunde väcka. Men det blev aldrig någon artikel, det fanns inget att skriva som inte redan var sagt. Istället försökte jag mig på att se det ut barnens egen synvinkel, och då blev det en dikt. På så sätt blev det möjligt för mig att få fram både barnens känslor och det smått absurda i föräldrarnas reaktioner.

Om mig kan sägas att jag är en tjugoårig student, född stockholmare, utvandrad till England, som ännu inte blivit av med det perversa beteendet att hela tiden behöva definiera känslor, förklara allt och inget, och att utnyttja vackra ord i bisarra experiment, samt att jag skriver på tok för långa meningar.