När statsministern går folkpartiets Bo Könberg till mötes och säger sig kunna pröva frågan om en försäkringsmodell i våra välfärdssystem ryar många socialdemokrater. Man uppfattar det som ett grundskott mot den generella välfärdspolitiken. Jag kan förstå deras reaktion med tanke på det budskap socialdemokratin i decennier stått för. Men verkligheten låter sig inte tystas av politisk retorik.

Dagarna före jul presenterade Ansvarskommittén ett första delbetänkande om hur Sverige skall styras i framtiden. Hur många beslutsnivåer behöver Sverige? Skall tyngdpunkten förskjutas från central nivå till kommuner och regioner? Klarar vi i framtiden våra välfärdsåtaganden? En del kommentarer har andats besvikelse. Magert och snömos, har varit några omdömen. Men den första fasen i utredningen består av analys och kartläggning, medan de skarpa förslagen först kommer sedan regeringen kommit med sina tilläggsdirektiv.

De som försöker underskatta vårt lands problem - åldrande befolkning, ökande utanförskap, svagare tillväxt, ökande behov, geografiska slitningar, arbetskraftsbrist, sviktande solidaritet - gör ett stort misstag. Utmaningarna är många. Det är positivt att märka att insikten om allvaret verkar finnas i kommittén - i varje fall så här långt! Kommittén gör ett antal observationer:

Medborgarperspektivet är centralt. Vår utgångspunkt är ett samhälle med aktiva och ansvarstagande individer, som är beredda att ta ett större ansvar. Min grunduppfattning är att beslut alltid bör fattas på lägsta effektiva nivå. I många frågor innebär det en starkare lokal framtoning, så nära medborgaren som möjligt. Den enskilde medborgaren måste få större valfrihet, finansieringen av välfärdstjänsterna bör följa individen, t ex med skolpeng och äldrepeng. Dagens strukturer anpassar sig dåligt till nya behov, som t ex den bristfälliga integrationspolitiken.

Det finns en skarp kritik från kommun/landsting mot det ökande statliga styret. Regering och riksdag ställer krav men låter bli att betala. Rättighetslagstiftningen har ökat i omfattning. Det har minskat lokala och regionala politikers inflytande, men stärkt den enskilde medborgarens ställning.

Sjukvårdens organisation är i stöpsleven och landstingens framtid ifrågasatt. Jag anser att regionaliseringen har kommit för att stanna, Sverige behöver en tydlig politisk nivå för de regionala utvecklingsfrågorna. Men om detta innebär att landstingen skall vara kvar i sin nuvarande form är jag mera osäker om. Jag tror på en samhällsmodell som är öppen för olika styrmodeller i olika regioner.
Den kanske mest kontroversiella frågan är hur långt det är rimligt att gå för att hela Sverige skall få likvärdig service och omsorg, t.ex vad gäller förlossningsvård eller kirurgi? Eller äldreomsorg, barnomsorg och skola? Självfallet skall samhället sträva efter att ge någorlunda likvärdiga villkor över hela landet. Men jag tror att det i framtiden blir allt svårare att upprätthålla samma kvalitet inom vikiga välfärdsområden, något som vi hittills tagit för givet.

En tänkbar väg är att fastställa en viss miniminivå inom välfärdssektorn kopplad med en statlig finansiering i botten samt en tydligare rättighetslagstiftning för dem som behöver extra stöd av samhället. Vi kommer nog också att få acceptera större geografiska skillnader och i ökande utsträckning vara beredda att flytta för att få alla våra behov uppfyllda.

Även om orosmolnen är många, ger internationaliseringen, EU och våra många invandrare Sverige nya möjligheter och förutsättningar att möta framtiden. Men vågar inte kommittén lyfta på alla stenar eller väljer den att väja för de svåra frågorna, då kommer problemen för vårt land och för oss svenskar att bli etter värre.

Mats Svegfors har aldrig varit den enkla retorikens fånge. Han har både kunnat utmana och nyansera. Spåren av hans penna återfinns i dagens betänkande: "Utvecklingskraft för hållbar välfärd". Det är hoppfullt.

2004.01.29