Vad kan fysikern Albert Einstein och psykoanalysens fader Sigmund Freud ha att säga varandra om krigets problem? Både mer och mindre än vad en första anblick kanske ger vid handen.

Einstein och Freud såg sig båda tvungna att lämna Tyskland på grund av den po-litiska utvecklingen och en allt hätskare stämning under 1930-talet. De hade träffats och bekantat sig över middag och samtal 1926 och utbytte därefter en del gratulationskort och hälsningar. Men även om de två herrarna respekterade varandras personer och den andres expertkunskaper, så fanns det också tecken på såväl friktion dem emellan som motstånd inför den andres synsätt. Freud menade att deras flyktiga bekantskap utmärktes av att Einstein förstod lika lite av psykologi som Freud begrep sig på fysik, och därför blev de-ras samtal både älskvärt och avslappnat. Den här antydan om hur deras intellektuella ut-byte gestaltade sig är något man kan uppfatta ekon av när man nu har möjlighet att på svenska läsa tre brev dem emellan (och en essä ”För en militant pacifism” av Einstein), som getts ut under titeln Varför krig?: En brevväxling (2003).

Einstein var känd för sitt politiska engagemang, han skrev under upprop mot krig, argumenterade för pacifism och mot militarism, men uppmanade också så småningom den amerikanska presidenten att utveckla kärnvapen innan Hitlertyskland gjorde detta. Freud var å sin sida känd för sitt utforskande av människans psyke, vårt omedvetna, önskningarnas relation till driftlivet och sina tankar om en speciell dödsdrift. Här tycktes det vara upplagt för en stimulerande diskussion om krigets natur och politikens möjlig-heter.

Den närmaste bakgrunden till brevutbytet var att Einstein engagerats i ”Institutet för intellektuellt samarbete”, och som del i dess verksamhet valde han att skriva ett öppet brev till Freud om krigets problem. Efter att ha granskat tanken på en global juridisk överenskommelse och en internationell domstol, vände sig Einstein till den berömda psy-koanalytikern med frågan, om det fanns någon möjlighet att via kunskaper om människans psykologi hindra eller åtminstone dämpa människornas tendens till ständigt åter-kommande krigshandlingar. Einsteins förfrågan resulterade i ett långt svar, där Freud ut-vecklade delar av sina teorier om människans, natur, hennes psyke och kulturutvecklingen. Hans slutsats var att människan under intryck av kulturutvecklingen allt mer lät intellektet begränsa och förskjuta drifterna, men att denna process samtidigt fördjupade hennes aggressionstendens. Freud satte sitt hopp till att pacifismen som hållning så småningom allmänt skulle grundas i människans konstitution, även om det förföll utopiskt. ”Under tiden får vi intala oss att allt som kulturutvecklingen gynnar också motarbetar kriget.”

Freuds svar var långt men det blev inte i någon längre brevväxling med Einstein. Freud hade känt sig besvärad av det hela och uttryckte i ett annat sammanhang lättnad när han skrivit klart sitt svar till Einstein. Freud betecknade det hela som en långtråkig och steril ”så kallad diskussion”. Einstein avslutade samtalet en aning abrupt genom att tacka Freud för ett ”mönstergillt svar” och erkänna sin roll som det levande betet som skulle få ”den makalösa fisken att nappa”. Därmed var deras uppgift avklarad och Einstein skrev att han och Freud inte vidare behövde bekymra sig om vad som skulle växa ur detta deras frö. Trots att resultatet omfångsmässigt blev magert publicerades dessa tre brev i en tysk och en engelsk upplaga om vardera 2000 exemplar på initiativ av Nationernas Förbund 1933. Ett av dessa exemplar valde Freud att skicka med en patient, vars far insisterade på att få med sig en gåva till sin vän Mussolini. Dedikationen blev, ”Med tillgiven hälsning från en gammal man, som i härskaren känner igen den store kulturpersonen”.

Personerna Einstein och Freud hade stort genomslag redan på 30-talet och det är inte utan misstanke om att det till viss del är deras namnkunnighet, och inte diskussionens djup, som har främjat såväl den dåtida som den nutida utgivningen. På bokens omslag står det följande om deras diskussion. ”Mer aktuell än någonsin tidigare. Denna brevväxling är en nittonhundratalets mest grundläggande pacifistiska texter.” Nog är ämnet högaktuellt, men samtidigt känns diskussionen inte alltigenom modern eller tillräckligt kritiskt genomlysande för dagens krigs- och konfliktproblematik. Och nog finns det mer grundläggande texter i pacifism än dessa.

Einstein talar företrädesvis om ett nationernas krig, och dessutom om ett slags patriotism och nationalism som idag inte längre är det överskuggande problemet. Hans analys framställer rätten och lagen som i slutänden grundade på makt eller våld, ett synsätt som kanske förklarar varför han vänder sig till Freud med frågan om hur människans aggression skall tyglas. Freud skriver i sitt svar om aggressionens förhållande till fenomenet krig på ett sätt som snarare upprätthåller en kri-gets mytologi än som undergräver den. Vill man läsa om krigets politiska och psykolo-giska problem, om förhållandet mellan rätt och våld eller om aggressionens påstådda re-lation till krig, finns det åtskilliga mer klargörande analyser att hämta ur andra skrifter än ur denna knappt påbörjade diskussion.

Vill man däremot läsa några rader av Einstein och Freud är det naturligtvis tack-samt att breven nu finns på svenska, och för den historiskt intresserade, oavsett om intres-set gäller Freud och Einstein eller det tidiga 1900-talets historia, erbjuder sådana brev alltid spännande upptäckter. Synd då att brevens och deras författares historiska sammanhang inte får en bra presentation i denna volym. Det hade varit mer på sin plats än den i sammanhanget perifera essän ”Den goda jorden dör” av Isaac Asimov som nu ingår i bo-ken.

2004.01.29