Då jag stegade in i den litteraturvetenskapliga högborgen på krönet av Kunskapens kulle i Göteborg 1991 överraskades jag av tvenne fenomen: dels såg inte ämnet ut som jag hade föreställt mig, vilket var bra eller åtminstone nyttigt, dels saknades det en portion självförtroende inom ämnet, vilket jag då anade var sämre.

Långt senare initierades en debatt om ämnets väsen, vilken till stora delar fördes på ämnets husorgans sidor, Tidskrift för litteraturvetenskap, bl. a. under medverkan av forskare från institutionen här i Göteborg. Ett av incitamenten till denna metadebatt var den fråga som ställts på ett allmänt plan inom all humanistisk forskning: till vad gagn för världen är vi? Svaren varierade mellan ett fortsatt studerande av de egna navlarna till radikala förslag till fokusering av klassfrågan både inom ämnets ramar och utåt.
När jag emellanåt reflekterat över det ämne jag tillhört i mer än tio år, har det slagit mig att mina intryck den vårtermin jag trädde in här står sig. Förutom den väl naiva koppling mellan författares liv och verk jag bar med mig från föräldrarnas bokhyllor och gymnasiets undervisning långt från Göteborg har mina intuitiva funderingar besannats och bekräftats. Och då jag tog del av debatten tvingades jag inse att jag inte riktigt vågat ta ställning sedan dess. Litteraturen och samhället är ett, eller snarare, litteraturen är den del av den samhälleliga överbyggnaden som bidrar till överlevnad, för oss undan från vegeterande, men just detta: en icke borttänkbar eller isolerbar del av en helhet.
På samma sätt borde litteraturvetenskapen fungera och på samma sätt fanns det många som långt före mig resonerade i Göteborg. Den ambitionen drunknade då kanske i en alltför hårdnackad och doktrinär hantering, men att så många nu engagerade sig i debatten från vårt håll, visade att det mellan skål och vägg funnits ett behov att till slut, i bakvattnet efter den postmoderna mardrömmen, fråga sig "varför befinner jag mig i denna funktion"? Det slog mig i läsningen också att vikten av att inte vända blicken från textsidan till mer än möjligtvis fler textsidor i större utsträckning betonades av de äldre inom gamet. Yngre var radikalare. Förstås. Eller? Och varför sjöng Göteborg så talrikt, just nu?
Vi kan aldrig inta den roll som deklarerades under föregående radikala decennier, predikande läsningens väl i gathörnen. Men vi kan heller aldrig tänka oss bort ur den nödvändiga situation som det innebär att förklara för sig själv varför vi är litteraturvetare, d.v.s. åtminstone våga ställa frågan. Ibland. För det kan inte vara självklart att vi utan att motivera för någon, inklusive oss själva, betraktar än en analys av metadiktningen hos Aspenström som nödvändig.
Vi arbetar för att förstå. Samhället, tiden, villkoren. Och däri finns en viktig bit, gestaltad i litteraturen, genom dess särskilda sätt att förstå världen och som en säregen barometer. Ämnet bör besvara frågor som gäller litteraturens roll i en större helhet, och åtminstone aldrig arbeta utan att ha detta för ögonen. Kalla det pragmatiskt, neomarxistiskt, utopistiskt. Med sans och kärlek till ämnet blir litteraturvetenskapen aldrig onödig, varken i Göteborg eller annorstädes. Men världen utanför kräver att vi inte negligerar den.

En fråga i eller mot vinden just nu vore: varför finns det så litet av det vi skulle kunna kalla Göteborgslitteratur? Varför skapades det inget rött rum i Göteborg?

Michael Wirth
2002.01.24