ANGELA GICK HEM I TANKAR. Det fanns tomtar i skyltfönstren men ingen snö på marken. Trottoaren blänkte av väta i det elektriska skenet. Hon tänkte på den skadade pojken, och hans föräldrar. Hon tänkte på Lena Sköld som hade berättat lite om sitt liv som var ett ensamt liv. Ingen man i det livet nu, och ingen närvarande pappa för Ellen. Kanske senare.
Hon blev stående i porten. Vasaplatsen hade stillnat i kväll men en vind från norr ökade och svepte upp från Allen. Hon drog upp kragen på jackan och stod kvar. En spårvagn stannade på andra sidan gatan och rullade igång igen mot vindens riktning. Hon kunde se två personer i den främsta vagnen men ingen i den andra. Ett sätt att resa för den som vill vara för sig själv. Hon hade sett att föraren kastat en hastig blick på henne när han körde vidare.
Köra spårvagn var ett sätt att se stan. Den som körde samma linje länge lärde sig gatorna och korsningarna och parkerna. Inte gick det fort heller. Det gick faktiskt förbannat långsamt och hon var glad att hon hade Golfen, men kande samtidigt det där gamla dåliga samvetet över att hon nu tog större del i nergrisandet av luften som alla var tvungna att andas in vare sig de ville eller inte.
Bilen får stå. Nån gång.
Elsa andas den här luften. Vasaplatsen är inte bästa stället på det sättet. Hon är fortfarande en rosenknopp. Vad ska man göra? är det bara att flytta? Vi måste prata om det igen, Erik och jag, på allvar.
Hon hade ropat i hallen men inte fått svar och gått in i sovrummet. De hade somnat i dubbelsängen. Det låg ungefär tio bilderböcker i en oregelbunden cirkel runt dem.
Hon lyfte upp Elsa som mumlade i sömnen och la henne i sängen i hennes rum där nattlampan var tänd.
I köket hade Winter satt på vattenkokaren.
"Vill du ha te?"
"Okej. Det behövs efter kaffet på mötet."
"Vill du ha en bit paj?"
"Nej, tack."
"Halv baguette med brie och salami?"
"Non merci."
"Rökta mussl..."
"Jag är inte hungrig, Erik.',
"Hur var mötet?"
"En del prat om det där... dådet. Pojken Waggoner."
"Vi ska försöka höra honom i morgon.",
"Har ni fått fram nåt?"
"Vi kollar dom lokala galningarna nu. Inget än."
"Vad säger Pia?"
Angela hade träffat Pia E:son Fröberg några gånger, rättsläkaren.
"Hon kan inte se något sexuellt våld", sa han. "Det ar sannolikt bara vanligt våld."
"Bara?"
"Hörde du inte citationstecknen? Jag vill helst inte teckna dom i luften."
"Blir det nåt te?"

Vinden blåste regnet över de stora framrutorna. Det var något fel med ena torkaren, den synkade inte med den andra. Eller om det var den andra som det var fel på! Det var i vilket fall som att titta på någon som haltade, det ena benet efter det andra. Han fick säga till om det.
Staden glimmade när han körde runt i den. Det skulle komma en jul igen. Gubben hade frågat honom. Svaret var nej.
Nästan inga i vagnen och han tänkte inte klaga. På Vasaplatsen nyss steg någon av men ingen steg på. En kvinna hade stått i en portgång och följt honom med blicken. Hade folk inget annat att göra? Det fanns en restaurang pa hörnet till vänster om henne. Hon kunde väl gå in där.
Flera steg på vid Centralen, på väg mot de norra ödemarkerna dit han också var på väg naturligtvis. Ödemarker med hus som var så höga att det såg ut som om de försökte fly upp i himlen, men de hade kunnat fråga honom om himlen och han hade kunnat säga som det var. Det fanns inget där.
Hur det nu skulle gå till när ett hus böjde sig ner och frågade honom om något!
Han körde vid sidan av älven som var svart som alltid och han kunde se den andra bron i väster som var större och vackrare. Det var mycket som var vackert härifrån. Det fanns granar som sken av tusen ljus.
Pojken hade bråkat med honom.
Han bet sig i näven så att det gjorde ont.
Bill svängde i sitt snöre bredvid honom. Papegojan var fästad så att ingen som steg på kunde se honom om de inte liksom böjde sig runt honom, och varför skulle de göra det? Det var dessutom inte tillåtet.
Han stannade vagnen och folk vällde på. Vad var det for mening med att vara ute nu? Klockan borjade bli mycket.
Varför körde han inte tillbaka pojken? Han hade tänkt göra det. Han gjorde alltid det. Om han ens körde därifrån först.
Jag förstår inte varför jag inte körde tillbaka honom. Kanske för att han bråkade. Det var det. Han ville inte vara snäll när jag var snäll. Jag försökte.
Någon sa något till höger om honom. Dörrarna var öppna. Han kände vinden utifrån nu. Det kunde bli som en spiral av vind i en spårvagn.
"Varfor kör vi inte?"
Han vände sig om och såg på mannen som stod utanför glaset.
"Sexton kronor", sa han.
"Va?"
"En biljett kostar sexton kronor", upprepade han. Det borde folk veta när de skulle åka spårvagn. En del betalade inte alls, tjuvåkte. En del åkte fast när kontrollanterna kom ombord. Han talade aldrig med kontrollanterna som kallades Tensonligan eftersom de alltid hade fula Tensonjackor på sig. De gjorde sitt jobb och han gjorde sitt.
"Jag ska inte ha nån biljett", sa mannen. "Jag har redan stämplat."
"Ingen biljett?"
"Varför står vi här? Varför kör du inte?"
"Det här är en hållplats", svarade han. "Man måste stanna så folk kan gå på och av."
"Det har dom ju gjort nu för helvete!" sa mannen som verkade vara full. Det var alltid fyllingar på vagnarna. Fråga honom om det!
"Vi har gått på och av för hundra år sen så nu vill vi komma iväg härifrån", fortsatte mannen och lutade sig närmare. "Varför i satan kör du inte?"
"Jag ringer polisen!" sa han utan att ha tänkt säga det sekunden innan han sa det.
"Va?"
Han ville inte upprepa det.
"Ringa polisen? Ja det var en jävla bra ide. Då kanske vi kommer iväg äntligen. Dom kan ge oss eskort", sa fyllingen." Jag kan själv ringa förresten." Han tog upp en mobiltelefon.
Nu kör jag.
Vagnen drog igång med ett hopp och mannen med mobiltelefonen rycktes bakåt av kraften och höll på att tappa balansen men fick tag en av stängerna och tappade mobilen som slog i golvet.
De var på väg.
"Du är ju fan inte klok" ropade mannen med den löjliga kroppsställningen därbakom. Fyllis som inte kunde stå på benen. Nu böjde han sig neråt. Han kunde se det i spegeln.
"Jag tappade mobilen." Det gick inte att höra vad han sa sedan. Nu var han därframme igen. Det var inte tillåtet att prata med föraren under färd.
"Om den är pajad ska jag fanidet polisanmäla dig, din stolle."
Han valde att ignorera det. Det var bästa sättet.
Nu stannade han igen. Folk väntade på att gå på. Fyllot stod i vägen. Nu tryckte de på. Fyllot fick flytta sig. Här kom en dam. En biljett? Naturligtvis. Det blir sexton kronor. Och varsågod, här är biljetten och fyra kronor tillbaka.
Han körde, stannade igen, körde igen. Nu var det lugnt. Han stannade igen, öppnade dörrarna.
"Det var en javla tur for dig att mobilen funkar" jävla idiot,"
skrek någon som gick av och han visste vem det var. Skönt att bli av med den.
Tyvärr fanns det fler. Några andra skulle stiga på när han vände och körde tillbaka. Det var alltid så. De var en trafikfara. Det kunde man fråga honom om. Det hade man gjort, förresten.