1925 blickar den 35-årige Evert Taube ut över Göteborg från Masthuggsbergets krön och diktar en minst sagt storvulen och heroisk ballad över staden. Bland annat besjunger han ett berg, som mig veterligen inte har varit bortskämt med liknande hyllningar: Ramberget. Lyssna bara: "Ramberget, kung bland berg, / symbol av manligheten! / Ej smeksam pastoral, / ej herdepipors gnäll / ge eko vid din fot, / nej, det är idogheten, / erövrartankens sång, / som dånar mot din häll." (Läs hela dikten nedan) Ramberget och Göteborg beskrivs som kargt och manligt, helt i enlighet med den litterära konventionen om västkusten som ett vikingaland. Det är långt kvar till Ängö-diktningens kvinnliga och pastorala ideal. Ramberget är inte ett Helikon för mesiga pipor - här basuneras det med full röststyrka i en evig kamp mot "salta vindar". Det finns inte ett spår av pastoral ödmjukhet och oro inför framtiden, tvärtom: "Hell dig, du karga kust, / där framtidsdrömmar gro!" Att en av stadens egna poeter långt senare uppgivet skulle konstatera, att vinden "har blåst sig trött och alla flickor har gått hem", framstår som en svårlöst gåta, nästan som ett svek mot stadens litterära arv. Håkan Hellström borde kanske ta färjan över älven och insupa lite av Rambergets stöddiga manlighet.
Taube trodde, liksom nittitalisten Selma Lagerlöf, att dikten kunde förändra ett landskap. Frågan är vad de inbitna fansen från Hardangervidda ser när de möter symbolen för manlighet i Göteborg. Är de övertygade? Eller vågar de tänka tanken om en kastrerad manlighet? Kanske inte så konstigt att alla flickor har gått hem?

David Anthin
2002.01.29

Från Masthuggsbergets krön
jag skådar Götastaden
vid Wästergyllens gräns
mot Bohus' karga land
Jag ser på Göta älv
den långa, stolta raden
av ångare och skepp,
som gå till fjärran strand.
Ramberget, kung bland berg,
symbol av manligheten!
Ej smeksam pastoral,
ej herdepipors gnäll
ge eko vid din fot,
nej, det är idogheten,
erövrartankens sång,
som dånar mot din häll.

Från höjden där jag står
syns icke ängars fägring,
och ingen fager lund
ger mig ett vänligt smil
Men över fältens dis
stå bergen som i hägring -
från ås till ås jag ser
och räknar mil vid mil.
Mot denna vida rymd
där salta vindar ila
de gamla skansar än
stå spejande på vakt.
På gröna kyrkotorn
ses vita duvor vila
och måsar flockas djärvt
kring trål och fiskejakt.

Väl hör jag vinschars dån
och ångsireners hejan
och hamrarna som slå
mot motorskeppets plåt,
men drömmer ändå fritt
om Jakob på Galejan.
Ostindien förblir
vår Göteborgska stråt!
Hell dig, du stolta stad
vid älven utan like!
Hell dig, du karga kust,
där framtidsdrömmar gro!
Hell, sjöport och portal
i gamla Göta Rike!
Hell, idoghetens nejd,
där djärva sjömän bo!