På Alba brukar vi beskriva vår redaktionella idé med att vi bevakar och diskuterar sammansmältningen av kultur, vetenskap och samhälle som ett uttryck för det framväxande kunskapssamhället. Det står i kontrast till det traditionella industrisamhället, som splittrar upp samhällsfenomenen, specialiserar och förlorar i sammanhang. Här har det i många västländer vuxit fram en avgrund mellan näringsliv och kultur. Inte helt oväntat dyker det upp mediala frontfigurer som känner vart vindarna bär, figurer som gärna vill förmedla sina insikter och bli ledstjärnor.

En av IT-boomens mest kända personer i Sverige är Christer Sturmark. Hade han varit ung på 70-talet hade han förmodligen tillhört den politiska vänstern, med sinne för det nyskapande. Men nu passar han bra in i mönstret som en produkt av 80- och 90-talen och har blivit företagare i IT-branschen. Han har tidigare skrivit boken IT och renässansmänniskans återkomst. Det låter onekligen som beskrivningen av en sann IT-filosof. Och nu återkommer han tillsammans med Ulrik Brandén med ett resonemang om nätverkssamhällets egenskaper.

Upplägget av boken förbryllar. Vi får först lära oss att e-postrevolutionen varit betydelsefull i IT-revolutionen och vi får en föreläsning om hur denna kultur växte fram. Därefter försöker författarna beskriva det framväxande nätverkssamhället. Så avslutar de boken med en genomgång av hur e-postkulturen fungerar, en slags etikettregler för umgänget med e-post. Abstraktionerna åker berg-o-dalbana. En välvillig tolkning skulle kunna vara att det kan bli så när man bryter upp industrisamhällets linjära berättarteknik.

Jag antar att de flesta svenskar idag är väl förtrogna med e-postkulturen, så vi kan lämna de avsnitten åt sidan. Det IT-fenomen som har närmast revolutionär potential i som samhällsomvandlare är uppkomsten av digitala nätverk av olika slag. Fenomenet är dock inte något helt nytt. Nätverk har funnits länge i samhällets mest inflytelserika kretsar. Först (nåja) i kretsen av aristokrater, senare i näringslivet och medelklassen och därefter i arbetarklassens ledande skikt. Nätverk av detta senare slag kanske man skulle kalla analoga? Dessa nätverk syftar till att främja den egna gruppens positioner i samhället och fungerar idag som en bromskloss för förändringar som hotar den egna maktpositionen. Ett paradexempel är den engelska överklassen, som under slutet av 1800-talet kunde framhärda i sina växande rikedomar utan att behöva bli besvärad över den enorma fattigdomen på de egna bakgårdarna.

Vad är det då som skiljer det analoga från det digitala nätverket? Det får vi inte veta någonting om. Främst därför att författarna inte nämner något om de gamla nätverken. Men vi får veta att många ännu inte fullt ut har accepterat att vi befinner oss i ett skifte där vi går från det gamla industrisamhället till den digitala tidsålderns paradigm. Däremot får vi veta att den gamla (analoga) tekniken står för envägskommunikation. Bästa exemplet är väl TV, vilket förklarar varför många regimer satsat så hårt på politisk kontroll över mediet. Den digitala tekniken däremot, skapar förutsättningar för tvåvägskommunikation. Men alla som har en trådtelefon vet ju att skiljelinjerna inte är riktigt så förenklade.

Istället borrar författarna ner sig i siffermagi, vilket närmast är en gammal analog kulturyttring. Jägarsamhället, exempelvis, varade i 100.000 år. Jordbrukssamhället i 10.000 år och industrisamhället i knappt 200 år. Varje samhällsepok får allt kortare livstid, skriver de, och fortsätter med att informationssamhället med sina 20 år förmodligen nått medelåldern och nu håller på att växlas över i nätverkssamhället.

Informationssamhället var väl i så fall bara i koltåldern när Emin Tengström skrev boken Myten om informationssamhället. Andra menar att det inte är någon skillnad på informationssamhälle och kunskapssamhälle. Eller det nu torgförda begreppet nätverkssamhälle. Men om man ska skruva författarnas sifferlek över samhällsutvecklingen, så får vi snart oftare nya samhällsparadigm än vi hinner byta skjorta.

I min egen tolkning av innehållet tror jag att vi är överens om en sak som inte skrivs i klartext: samhällseliten idag kan inte isolera sig från omvärlden på samma sätt som för hundra år sedan. En orsak är just de digitala nätverken som växer idag, som kan utjämna det kommunikationsförsprång som överklassen tidigare hade, i kombination med att enstaka människor med stora kunskaper och krav på hög samhällsmoral medverkar i vissa av dessa nätverk.

Det finns många intressanta uppslag i boken, men helheten sviktar. Som läsare kastas man mellan ganska ytliga beskrivningar om hur man bör skriva e-postbrev till försök att mer abstrakt beskriva nätverkssamhällets omvandlande kraft. Med min analoga bakgrund blir jag både orolig över den till synes planlösa strukturen på boken och stimulerad till ökad nyfikenhet på den digitala kulturen och dess tendens till "hyperlänkade" hopp i tankegångarna.

Jag tror att Sturmark och Brandén är inne på ett intressant spår, men att de inte själva har analyserat nätverkssamhället tillräckligt djupt. Det är väl som Bo Dahlbom (som f.ö är en av Albas hedersredaktörer) skriver i sitt förord till boken: "Den är en snabbok att läsas som man äter en hamburgare, på språng, lite stressad, försenad som vanligt." Inte en måltid att minnas, med andra ord.

Christer Wigerfelt
2002.01.24