|
1 okt.
Går till IMC:s kontor för
att höra om någon kan berätta lite om demonstrationerna
i helgen. Det är filmvisning när jag kommer. En film
och radioproducent som heter Paul MC Isaac visar en film om gamla
och nya fredsrörelser, försöker dra paralleller
till det som händer idagjag kommer mitt i filmvisningen,
så jag försöker följa med så gott
jag kan. Det blir en diskussion om polisvåldet efteråt
och medias roll i protesterna. Det uppstår också
en diskussion om varför det fortfarande verkar vara framför
allt vit medelklassungdom som dras till dessa rörelser.
Det verkar finnas en stor besvikelse hos
många över att de planerade jättedemonstrationerna
under världsbankens möte inte kommer att bli av.
Jag pratar med killen som sitter bredvid mig om hur han upplevde
demonstrationerna i helgen. Han tyckte att de var bra, fredliga
och inte så mycket våld varken från polisens
eller demonstranternas håll. Kanske 15.000 i tåget,
uppskattar han. Det är lite för att vara i Washington,
menar han och hänvisar till årsmötet, där
man hade räknat med ca 100.000 deltagare. Han trodde också
att de hade visat en del från demonstrationerna på
nyheterna.
2 okt.
Lunch med Cecilia Uddén.
Hon berättar att det finns signaler på att Bush funderar
på att närma sig Palestina. Huvudfrågan nu,
enligt Cecilia, är hur man skall få med sig övriga
muslimska länder i kriget mot terrorismen. Kanske är
det därför det dröjer innan det händer något?
Cecilia berättar om alla rykten som florerar nu.ett vanligt
rykte i Egypten(Cecilia har varit flera år i Kairo innan
Washington) är att det fanns flera tusen judar som inte
gick till sina jobb på World Trade Center morgonen den
11 sept och att de skulle ha ett finger med i spelet. Fullkomligt
absurda rykten.
4 okt.
Jag är i New York! Här
finns alla sorters människor, jag kan sitta och titta på
folk hur länge som helst. Åker ut till Bronx och hälsar
på Lisa, som ju är syster till Hannes. Lisa bor i
ett stort, rött tegelhus som ingen äger. På baksidan
av huset finns en vacker trädgård. Framför huset
står det folk och hänger på sina bilar, lyssnar
på sina bilstereor, röker.
Lisa berättar att hon hållit på med att anlägga
trädgårdar åt människor i Bronx sedan 93
I sitt arbete utgår hon mycket från en tanke på
att alla har rätt till de fyra elementen. Jag vill ge dem
jord, säger hon. De kämpar också för att
människor i Bronx skall få tillgång till vatten
som finns i närheten.
Jag blir inspirerad av denna mycket viljestarka,
andliga person. Nu skall huset bli ett kulturhus. På väggarna
i ett av rummen i huset sitter ritningar på väggarna
som arkitektstuderanden gjort. Men Lisa säger att hon är
på väg hem till Göteborg för att läsa
till präst.
På kvällen är vi ute och
äter och allt känns ganska vanligt, men när vi
går förbi väggen till ett av sjukhusen knyter
det sig lite i magen. En jättevägg, täckt av fotografier
på saknade människor, det är oändligt många
ansikten på alla sorters människor. Vid väggen
brinner det rader av tända ljus, blommor och saker som påminner
om de saknade. Och naturligtvis, massor av amerikanska flaggor.
7 okt.
Nu faller bomberna. USA anfaller
Afghanistan, tillsammans med brittiska styrkor. Jag sätter
på Tv:n av en slump och får se suddiga bilder av
bomber som faller i mörker. Kabul, Kandahar, Jalalabad.sedan
håller Bush ytterligare ett tal till folket. Han säger
att detta är en början på anfallen mot Afghanistan
och att detta kan bli ett långvarigt krig. Han talar mycket
om tålamod och påpekar att detta inte på ngt
sätt är ett krig mot Islam utan ett krig mot Talibanerna,
eftersom de inte lämnat ut Bin laden. Bush förbereder
också på att en del amerikanska soldaters liv kan
spillas. Sedan berättar han att han fått ett brev
av en liten flicka vars pappa jobbar i det militära. Hon
skriver ungefär: "Jag vill inte att min pappa skall
ut i krig, jag är ledsen över det. Men jag vet hur
viktigt jobb han gör och är beredd att ge honom till
er" Jag mår illa och känner mig riktigt rejält
orolig för första gången sedan jag kom hit.
Sedan håller Blair ett tal, som går
ut på ungefär samma saker som Bush. Sedan får
vi se Bin Laden. Han varnar USA och säger ungefär:
USA kommer inte leva i säkerhet förrän Palestinierna
och Afghanerna känner sig säkra. Han hyllar det verk
som terroristerna gjort och menar att nu finns det bara två
sorter i världen, de rättrogna och de otrogna. (påminner
faktiskt lite om Bush retorik). Han sitter utomhus, klädd
i en grön militärjacka och omgiven av ett antal av
sina män och diverse vapen.
Jag och Zero går till Tryst och sätter
oss där med varsin kaffe. Salen är full med folk, men
stämningen är dämpad och lite orolig. Folk sneglar
hela tiden mot TV-skärmarna där nyheterna rullar. Zero
pluggar för en anställningsintervju, ett jobb i Georgien.
Jag läser en roman om krig och kärlek av Agneta Pleijel
och tittar på nyheterna.
Läs övriga dagar:
19-23 sept, 24-30
sept, 8-14 okt, 15-20
okt
|
