Det symposium som i gick av stapeln i Göteborg i lördags hade vissa problem med att ringa in om det egentligen fanns någon speciell göteborgslitteratur eller några specifika villkor i Göteborg som kan sätta spår i litteratur skapad här. Debatten var något spretig, men innehöll ändå många intressanta repliker.

Johan Öberg, som var dagens moderator, pratade inledningsvis om de speciella förutsättningar som till sammans utgör Göteborg. Den traditionella motståndskulturen, mot reella eller inbillade diktat uppifrån/utifrån, det globala beroendet och det av skriftlösa maktutövande som är så speciellt för oss ­ den göteborgsanda som gör att de verkliga besluten alltid tas i samtal mellan maktens män och sällan protokollförs. Detta, menade Johan, var den verkliga orsaken till att det aldrig gått och förmodligen aldrig kommer att gå, att skriva en göteborgsk Röda rummet. (Även om han nog tyckte att det var vad LOB försökt att göra med sin skandalomsusade roman Excelsior.)

Skrivandets villkor
De samlade författarna Magnus Hedlund, Ann-Marie Ljungberg, Ulf Gyllenhak och Renzo Aneröd gav efter Johans inledning lite bakgrunder till sina egna författarskap och var väl alla eniga om att den livssituation man har alltid påverkar såväl möjligheterna att skriva som vad man skriver när man väl gör det.
- Det går inte att porträttera en stad. Det blir alltid självbiografi. Man skriver alltid sig själv, sa Magnus Hedlund när han började ringa in ämnet.
Han sa annars senare under eftermiddagen också att han tyckte att det var beklämmande att man fortfarande, precis som i början av hans skrivarbana, satt och diskuterade det här med götborgsförfattaren.
- Det var samma gnäll då som nu om att vi skulle ha sämre villkor. Jag tycker det är ointressant. Jag har aldrig varit göteborgsförfattare, jag har skrivit om Göteborg en gång och det var på beställning från Stockholm.
Ann-Marie Ljungberg berättade om livet för de ensamma mammorna i Majorna, av vilka hon själv är en:
- Det finns en enorm uppgivenhet. Visserligen avbruten av snabbt uppblossande protester, som lika snabbt lägger sig igen, men mest ser man ett oproportionerligt stort intresse för astrologi, handdrejad keramik och delikatesser. Det finns otroligt många delikatessdiskar i Majorna...
Naturligtvis blir det inte så lätt att skriva då.
Om dessa svårigheter talade även Ulf Gyllenhak. Han tog upp ett tema han behandlat redan för många år sedan i en artikel i Ord & Bild, nämligen den krympande marginalens betydelse. Han menade att det numer går åt betydligt mer tid till att dra in pengar till hyran än när han började skriva ­ vilket ger mindre tid till författandet och andra typer av skapande. Han riktade en skarp kritik mot den bostadspolitik som drivit honom själv längre och längre från stadens centrum och som gjort att han numera, för att få en rimlig boendekostnad, inte längre är göteborgare utan bor ute på landet, utanför själva staden.
- När får Linnestaden sin första golfbana? undrade han, och funderade vidare över om det var så att det verkligen var attraktiva människor som bodde i de attraktiva lägenheterna.
Den ende som med stolthet skulle ta på sig epitetet göteborgsförfattare var Renzo Aneröd.
- Jag är göteborgare och min släkt har funnits här så läge vi kan minnas. De har jobbat i hamnen och bott i Matshugget.

Skribent=författare?
På sätt och vis kan också Renzo stå som symbol för ett av problemen med lördagens diskussioner. Är han egentligen alls författare? Han är skribent, det är det ingen tvekan om, kanske är han rent av journalist, trots de negativa uttalanden han fällde om denna yrkeskår. Hans skrivargärning består, ännu, framförallt av krönikor i kvällstidningen GT.
Det var ibland lite svårt att följa med i tankarna, framför allt hos moderatorn Johan, som flera gånger kom tillbaka till bristen på skildringar av de sk göteborgskravallerna. Min egen reflektion är att författarnas eventuella skildringar av dessa händelser väl knappast kan ha hunnit komma till ännu. Författarskapet är en långsam process. Vad vi kunnat se eller inte se, är de journalistiska texterna - och det är någonting annat. Att vara skribent och författare är inte alltid samma sak.

Vitalisering
Amelie Björk som är kritiker i Göteborgs Posten höll ett litet anförande om göteborgslitteraturen sedd utifrån. Själv har hon inflyttad och tyckte sig se att villkoren för skrivandet i Göteborg förändrats till det bättre bara under de ganska få år hon själv bott här. Det finns flera arenor att spela på, menade hon. Det litterära livet har blivit vitalare, delvis beroende på nya tidskrifter och nya offentliga rum som Lagerhuset. Hon pekade också på det absurda i förledet Göteborgs-:
- Det är som när man skriver kvinnlig jurist och liknande, ingen skulle komma på tanken att skriva manlig jurist. Vem vill identifiera sig så? Som ett undantag och någonting underförstått sämre.
Hon berättade också ganska roande om en liten enkät hon sänt ut till frilansande medarbetare i GP. Hon hade ställt frågan "Vad tänker du på när du hör orden Göteborgsförfattare?" och fått bland annat följande väsensskilda svar:
"Jag känner bara till tre göteborgsförfattare, bröderna Birro och LOB, så svaret blir; burköl och hybris."
"Samtal istället för monolog."
"Slitna svarta jeans och filosofiska öl."

Resultatet då?
Sammantaget kan man säga att det förekom en hel del spetsfundiga oneliners i lördags, men att man inte kom fram till särskilt mycket om det som, jag själv i alla fall tyckte, kunde varit intressant, nämligen om miljön betyder någonting för resultatet ­ den skrivna litteraturen. Renzo tyckte att Göteborg gav ett rakare tilltal, något som Johan valde att kalla en konfrontationskultur, en kultur som göteborgskan, dialekten på sätt och vis hjälpte till att förstärka.
- Jag tycker snarare att göteborgskan är språklig fattigdom. Den innehåller framförallt negativt laddade ord. Det är Jante, klätt i ett språk, replikerade snabbt Ulf Gyllenhak på detta.
Inte heller sas det särskilt mycket om hur man skall skapa bra förutsättningar för litteraturen. En del, som redan antytts ovan, men det var inga oväntade svar: bättre ekonomi - förstås, vänligare inställning från förlagen, fler tillfällen att möta publiken osv.
Några gånger snuddade man vid frågan om stadslivet i sig hade förändrats och om det i så fall var till någonting mer positivt? Johan pekade på det blomstrande kafelivet och undrade om det var en grogrund för mer och bättre litteratur. Ulf Gyllenhak svarade på det att det mest var fråga om en "neonfernissa" en önskan att leka storstad och att kaffet ändå bara var kaffe även om det numer har tjugo olika namn.
- Visserligen har gatulivet blivit livligare och det är väl bra, men det berör inte mig och min generation, det är för de yngre som inte har något försörjaransvar.
Vi som satt och lyssnade på och i viss mån deltog i debatten fick alltså inte så många svar denna lördag, men en hel del nya intressanta frågor att ta med hem. Och jag tror också att vi insåg att göteborgslitteraturen är betydligt mer än bara "burköl och hybris".

Siri Reuterstrand
2002.01.29