| |
|
Erik Andersson bjuder Albas läsare på ett kapitel ur en ännu inte utgiven bok. Redan på trappan möttes Bengt Worm av en utsträckt hand och ett vänligt leende. - Det var verkligen trevligt att ni kunde komma, herr Worm. Verkligen trevligt. Bengt befann sig i den anspänning som behärskade honom timmarna före ett föredrag och kunde inte tycka att någonting var särskilt trevligt. Han undrade om det fanns ett rum där han kunde sitta ner och ordna sina papper. - Naturligtvis, följ med här. Bengtsson heter jag, förresten. Ja, vi har setts, men det var några år sedan. Bengt var inte riktigt säker på om han hade varit på Haga lånebibliotek tidigare. Den här servilt bockande bibliotekarien hade han i varje fall inget minne av. - Det betyder så mycket för oss att ni ville göra oss äran att medverka. Om vi kan få en stor publik redan i höstupptakten så går resten av säsongen smidigt. De kom in i ett pentry bakom lånedisken. Där satt tre herrar som var anmärkningsvärt lika Bengtsson: långa, smala, svartklädda, lätt kulmage, stripigt mörkt hår som låg glest över hjässan. De blev presenterade som Stråhle, Kennberg och Andersson. - Stråhle och Andersson förestår ungdomsavdelningen, medan Kennberg och jag har hand om vuxenböckerna. I dag har vi gjort gemensam sak. - Vi beundrar er ordmagi, sade Stråhle. - Tack, sade Bengt. Och vem är det som skall tala till ungdomarna? De fyra herrarna körde upp axlarna, stack fram hakorna och myste fram var sitt kluckande skratt. På bordet fanns fem kaffekoppar och fem bakelser av budapestmodell. Bengtsson satte sig. Det fanns en stol kvar. Lång erfarenhet hade lärt Bengt att det inte var någon idé att krångla när man kom ut för att föreläsa. Arrangörerna kunde vara allt från heltidsanställda med månatlig löning till ideellt arbetande föreningsmänniskor - men det spelade ingen roll, sådana här programkvällar var undantagslöst frukten av personliga initiativ. Om man blev inbjuden så var det för att en eller flera personer verkligen önskade ens närvaro och kanske hade gått i flera månader och gottat sig åt den här kvällen. Vad blev då följden om man började gnälla på att det var för litet publik, för dålig mikrofon, för skum belysning - eller att man förväntades göra något helt annat än vad som var överenskommet? Jo, arrangörerna blev djupt sårade. De utsände en sådan besvikelse att hela åhörarskaran blev som förlamad. Ingen som helst dialog kunde upprättas. Och i många år framöver skulle arrangörer och åhörare sprida besvikelsen till alla de träffade närhelst ens namn fördes på tal: "Javisst, en skicklig författare, men väldigt snorkig och högdragen. Jag hörde honom faktiskt en gång ..." Bengt satte sig tungt. - Det skall bli gott med litet kaffe, sade han. Jag kanske kan få se på programbladet? Stråhle trängde sig upp förbi Andersson och kom tillbaka med ett rosa A4-papper. Namnet Bengt Worm stod i stora skuggade bokstäver högst upp. Typsnittet förde tanken till siffrorna på de tröjor som amerikanska ishockeyspelare bär. Sedan följde en ram med rundade hörn, i vilken kvällens ämne tillkännagavs: "Liv och dikt." - Liv och dikt, sade Bengt. Ja, det passar ju bra för alla åldrar. Utmärkt. Det här skall bli spännande. Stråhle trängde sig upp igen i det trånga pentryt och återvände den här gången med en stor trave böcker. - Vi undrar om ni ... skulle vilja ha vänligheten ... att rita några små kråkor. - Men Stråhle! förmanade Bengtsson. Kråkor! - Ursäkta vår kamrat, sade Andersson. De fyra översta böckerna är mina, och sedan följer Bengtssons, Kennbergs och Stråhles. Det vore verkligen vänligt om ni ... - Givetvis, sade Bengt och fattade den penna som räcktes honom. Han sneglade upp på pentryuret. Arton minuter var den tid han hade på sig för att signera, konversera, dricka kaffe, äta bakelse och tänka ut i vilket förhållande livet stod till dikten. Eller dikten till livet. - Det finns många trådar man kan börja nysta i när man vill beskriva förhållandet mellan liv och dikt, började Bengt. Gudars skymning vilken inledning, tänkte han. Han var en svuren motståndare till de öppna möjligheternas retorik - ty ingenting var mer banalt än att man kan gå tillväga på olika sätt; själva idén med att öppna munnen var ju att man hade tänkt ut ett angreppssätt - men nöden hade ingen lag. Han var tvungen att tänka och tala på samma gång. - Det faller sig naturligt att tänka på de mest extrema exemplen först. Vi har August Strindberg, som, om vi får tro Olof Lagercrantz, iscensatte konflikter i sitt liv för att skaffa material till sina verk. Eller kanske det är riktigare att säga att han vid vägskälen i livet valde de vägar som föreföll honom litterärt produktiva. Vete fan om det är sant, tänkte Bengt. Jag tror snarare att Strindberg satt vid mycket bestämda tider vid sitt skrivbord och hetsade upp sig. - Vidare har vi de författare om vilka man säger, med beundran, att de levde sina liv som konstverk. Deras estetiska ådra var så ... Hjälp! vad gör en ådra? I en åder strömmar blodet fram, sedan finns det malmförande ådror, och så ejderhonor, fast det är ju ådor. ... så rikt flödande att den danade inte bara deras dikt utan även deras relationer till andra människor, deras uppträdande och deras hattar. Det tycks mig emellertid som om just den kvalitet som skänker styrka åt ett konstverk, nämligen dess kompromisslöshet, är något alldeles förödande i det sociala livet. Till en bok kan läsaren själv reglera sin tilltro och framför allt stänga den när han själv vill. Inför en livs levande estet kan man inte göra mycket annat än att fly hals över huvud. Bengt hade fått en flaska mineralvatten, och han grep efter glaset som efter ett halmstrå. Tio sekunders eftertanke: skulle det räcka? - Men låt oss nu börja i den andra änden. Låt oss begrunda den författare som lever ett alldeles alldagligt liv och som på bestämda tider sitter i sin studerkammare och drömmer fram lyriska noveller ur en avlägsen framtid när solen blivit en supernova och människosläktet spritt sig över Vintergatan. Det säger sig självt att han inte kan använda de små berättelser ur livet som lär bubbla fram när en författare tagit plats framför sina skrivdon. Allt självbiografiskt material måste te sig antediluvianskt för honom. Och ändå anar man att det även hos honom finns en förbindelse mellan liv och dikt. Ex nihilo nihil fit, heter det hos de grekiska naturfilosoferna: av intet blir intet. Och hos empiristerna: Nihil in intellectu, quod non ante in sensu, det vill säga att intet finns i intellektet som inte förut funnits i den sinnliga varseblivningen. Även om verkligheten bara är språk eller elementarpartiklar så är det svårt att tänka sig författaren som en Kaspar Hauser-figur, ivrigt skrivande i en liten låda någonstans. En hand dök upp vid horisonten. - Ja? - Hur är det med självbiografin då? sade en äldre kvinna som var smakfullt rosapudrad. - Jag skulle just komma till den, svarade Bengt, som var tacksam för att slippa ut ur all den nihilism han hade frammanat. - Självbiografin är ett belysande exempel. Hur författaren än anstränger sig så kommer hans självbiografi att bli 100 procent litteratur, därom råder inget tvivel. Däremot har han gjort något väldigt viktigt utanför verket, nämligen att han har uttalat sig om läsarten. Han säger att hans fiktion inbegriper fiktionen att allt han skriver verkligen har hänt. En liten flicka räckte upp handen och sade att hon hade ont i huvudet och ville gå hem. Bibliotekarie Bengtsson tog hand om henne. - En författare som säger att han bygger på egna erfarenheter har möjligen gjort en mycket banal reflektion. Han har ju inga andra erfarenheter. Men på samma sätt beter sig läsaren, som omöjligen kan låta bli att dra paralleller mellan det litterära verket, hur hermetiskt det än är förseglat, och det egna livet eller andra förhållanden i yttervärlden som han åtminstone har hört talas om. Nu trampar jag vatten, tänkte Bengt. Bäst att dricka litet. - Liv och dikt. Den fråga vi bör ställa oss är vad vi menar med liv. En människas liv är inte bara summan av hennes handlingar. Vi älskar inte dem som bjuder oss på den mest vällagade maten; vi älskar dem som lagar mat av kärlek och vill bjuda oss på den. Nej! inte kärleken. Jag kan inte gå in på kärleken här. - Otaliga är de åtgärder som vi vidtar genom livet för att föda och klä oss och för att hålla sams med grannen. Men i kvällslampans sken, när dagens bestyr är till ända, kan vi reflektera över andra saker. Vi kan spänna vår inbillning över jordklotet och fråga oss vad livet är i Quakenbrück och Queensland. Vi kan begrunda alla språk och alla känslor. Vi kan försöka vinna herravälde över det autonoma nervsystemet. Vi kan lära oss att sjunga. Bibliotekarie Stråhle vinkade vid långväggen. - Det finns läsare som kräver att litteraturen skall smaka blod och vara äkta. Vad har ni för tankar om det? - Det är ett legitimt krav, absolut. Sedan är det fråga om på vilken abstraktionsnivå denna äkthet skall ligga. En dröm kan vara äkta även om den är kodad och även om den inte ger några goda råd. Vi ser på många författare att de är angelägna om att visa upp sig i alla möjliga sammanhang. Allt de säger kommer att skrivas in i verken som en del av läsarens förförståelse. Det finns också de författare som drar sig undan och inte vill delta i det större kulturella spelet. De vill låta verken tala. Man frågade Samuel Beckett om vad han menade, och han svarade att han menade vad han skrev. En sådan aristokratisk position skriver också in sig i verken. En liten gosse med runda glasögon sträckte upp handen och frågade om Bengt trodde att man kan trolla på riktigt. - Ja, sade Bengt. Ja, det tror jag faktiskt. Just då föll en knappnål från en äldre dams broderi. Ingen lade märke till det; alla var försjunkna i tankar. Bengt drog efter andan. - Vi vet ingenting om livet, sade han. Men om en dikt kan vi säga åtskilligt. Erik Andersson |
 |