Pia Kjeersgards och Dansk folkpartis valframgångar chockade många. Ett parti vars program grundar sig på en ogenerad hets mot muslimer och andra invandrargrupper blev det tredje största partiet i vårt grannland Danmark.

I Stieg Larsson och Mikael Ekmans bok Sverigedemokraterna - den nationella rörelsen skärskådas vårt lands största högerextrema parti i sömmarna; Sverigedemokraterna, det parti som har flest beröringspunkter med Pia Kjeersgards parti. Det är en bra och nästintill fullständig granskning. Syftet är att blottlägga och föra upp till ytan det som missgynnar partiet. Det står klart från första början. Och det lyckas man också med. I vissa kapitel av boken känns det som om de fakta som Larsson och Ekman för fram bokstavligen krossar den fasad som Sverigedemokraterna försökt bygga upp under senare år, en fasad eller illusion om ett mer respektabelt och demokratiskt parti.

De inledande kapitlen kopplar framväxten av Sverigedemokraterna till den sedan 1920- och 30-talen grundade fascistiska och nazistiska organisationstraditionen. Att fascismen har antagit och kommer anta olika skepnader, även i framtiden så länge grogrunden för fascismen finns kvar, är något som kommer fram väl i den inledande historiken.

Det är tillfredställande att läsa om en sektvärld, med personliga maktkamper, intriger och en rad partisplittringar och organisatoriska krumbukter, fullt jämförbar med den svenska akademikervänsterns 1970-tal.

De delar som specifikt behandlar Sverigedemokraternas historik och handlande de senaste femton åren målar upp bilden av ett kriminellt belastat och nazianstucket parti, med klara kopplingar till Vit makt-industrin och mer militanta grupperingar. Mikael Ekmans genomgång av ledande Sverigedemokraters kriminalregister ska ha stort beröm. Det är ett omfattande och viktigt researcharbete. Den något populistiska (eller ska man kanske säga kvällstidningsaktiga?) men ändå pedagogiska hypotesen består av att sverigedemokrater begår fler brott än landets invandrare. 23 procent av landets ledande sverigedemokrater har någon gång dömts för brott, medan 12 procent av svenskar med invandrarbakgrund har gjort detsamma. Då har mindre trafikföreteelser och ekonomiska brott tagits bort ur statistiken. Stieg Larsson och Mikael Ekman summerar:
"Vi kan därmed dra slutsatsen att det i själva verket är ledande sverigedemokrater och inte invandrare som är grovt överrepresenterade i brottsstatistiken. Om syftet är att öka laglydnaden i Sverige torde det med andra ord vara en god idé att repatriera sverigedemokrater."
Avslöjande!

Sverigedemokraterna - den nationella rörelsen är väl genomarbetad och de båda författarna är insatta i sitt ämne. De arbetar båda med den antirasistiska stiftelsen Expo vars uppgift är att granska den svenska extremhögern. Men det finns också väsentliga brister i den här formen av böcker. Det är partihistorik och en beskrivning av partier tagna ur sitt samhälleliga och historiska sammanhang. Det finns i boken ett avsnitt som benämns "populismens jordmån". Här finner vi en uppräkning av olika högerpopulistiska partier vars väljare nästa gång kan komma att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Inget fel i att göra en sådan uppställning, men vilken är den Nationella rörelsens egentliga jordmån? Vilka samhälleliga missförhållanden är rörelsens livsluft? Vilken klassmässig bas har till exempel Sverigedemokraterna vad gäller medlemmar och väljare? En granskning av ett parti kan aldrig bli fullständig utan att dessa frågor besvaras och utan att vår egen samtid också analyseras. Det är som att granska den svenska arbetarrörelsens 1910- och 20-tal utan att behandla ryska revolutionen, världskriget, unionsupplösningen och urbaniseringen.
Ordfront skriver om boken att "aldrig tidigare har ett svenskt parti utsatts för en sådan förödande granskning" och att av Sverigedemokraternas "mödosamt polerade fasad återstår bara spillror". Bokutgivningen utmålas som första steget inför den nationella rörelsens Waterloo.

Att en sådan tillit till det skrivna ordets makt kommer från en publicist kanske i och för sig inte är förvånande, men naturligtvis är det en rejäl överdrift. Den extremhöger som Sverigedemokraterna tillhör kan bara krossas i ett brett folkligt deltagande i den antirasistiska kampen. Böcker kan ge oss analysen, argumenten och inspirationen men i slutänden ligger framtiden i det mänskliga handlandets händer.

Och häri ligger bokens verkligt stora förtjänst. För den som någon gång kommer i kontakt med dessa samhällets avskum är boken en oslagbar källa till kunskap. För landets folkrörelser borde boken vara den perfekta grunden för studiecirkel och möten. Inte minst i dessa dagar då landets högerextrema partier som mest laddar upp inför höstens val.

Daniel Olsson
2002.01.24