KIM NOVAK BADADE ALDRIG I GENESARETS SJÖ

kriminalroman av Håkan Nesser (1998)

Månpocket

Detta är ingen vanlig kriminalroman, i stil med författarens serieböcker om kommissarie Van Veeteren. Nej, här anläggs ett nostalgiskt och tillbakablickande perspektiv på en sommar i början av 60-talet.
Erik, bokens berättare, är 14 år och tillsammans med jämnårige kompisen Edmund tillbringar han lovet i föräldrarnas sommarstuga vid sjön Möckeln i Närke.
Genesaret är öknamnet på stugan och sjön blir således döpt därefter. Med Kim Novak menas inte skådespelerskan i Hitchcocks filmer, utan den vikarie de får sista terminen före sommaren. Hon heter egentligen Ewa Kaludis, liknar filmstjärnan och är en skönhet som alla killar faller för.
Så även Eriks storebror Henry, som också bor i stugan, frilansande journalist på "Kurren" och tidig 60-talsdjuping med Folka, uppåtkammat hår och rökande Lucky strike.
Men Ewa polar med Berra Albertsson, traktens bäste handbollsspelare. En riktig hårding och slagskämpe. Uppenbarligen får han reda på hennes prassel med Henry, för han söker upp stugan när bara Erik är hemma. Och lovar att komma tillbaka...
På natten hittas Berra mördad i närheten, ihjälslagen utanför sin egen bil med en slägga, "eller nåt trubbigt föremål."
Henry blir häktad, men nekar. Erik och Edmund förhörs av polisen, flera gånger, så även Ewa Kaludis, men inga bindande bevis kan fås fram mot någon. Mordet förblir ouppklarat tills preskriptionstiden gått ut 25 år senare.
Det är då som bokens huvudperson Erik bestämmer sig för att skriva ner berättelsen...

Detta är en småmysig bok att läsa. Då vi får orden ur en 14-årings mun för det mesta - låt vara att grabben var brådmogen - så skapas ett slags Kalle Blomkvist-skimmer över vad som hände. Samtidigt som allvaret hela tiden ligger där som en obönhörlig sanning. Berättarens mor ligger för döden i cancer och pappans tafatta försök att sköta hushållet och hålla skenet uppe är exempelvis så sorgligt, men ändå så typiskt för hur det var vid denna tid.
Kärnfamiljen var helig och om mamman försvann rämnade marken...

Håkan Nesser har också en känsla för det absurda. Som att Edmund föddes med tolv tår, eller att Benny svor så förbannat och när skolan försökte lära honom av med det utvecklade han en stamning istället. Humorn är hela tiden närvarande i meningarna, ibland inbillar jag mig att han omedvetet hittar ironi i sina formuleringar bara genom att vända på dem.
Och rätt vad det är kommer en dräpande replik från nån av karaktärerna, så att man skrattar högt!
Och det är sannerligen inte ofta man får göra det i svensk litteratur.

Slutet av denna bok ägnas åt mordhistorien sedd från den vuxne Eriks perspektiv. Han söker upp Edmund, som blivit präst, och gifter sig slutligen med Ewa Kaludis.
I medelåldern och i Göteborg.
Men han har inga nya fakta att komma med till den snart pensionerade kriminalaren från Närke som kommer och frågar om mordet, två månader innan det avskrivs för gott...!
Ingenting verkar vi som läsare få veta.
Inte förrän på de sista raderna...

text: LEIF WILEHAG
00.01.26