Borgenärsrepresentanten från Gothia Finans AB i tv-programmet "Summerat" den 23/1, gav mig krypningar i kroppen.
Där stod han, kostymklädd, med rätta arrogansen i ögonbrynen och talade om de stora förluster som finansbolag och banker gör genom, vad han ansåg, den allt för liberala skuldsaneringslagen som nu varit i bruk i fem år.

- Ansvaret vilar alltid i slutändan på gäldenären, fastslog han.
Och fyllde i med att de flesta vet vad som gäller när de tar ett lån, eller flera.
Men kreditrådgivarna då? undrade reportern. Hur mycket ansvar har dom?
- Självklart till viss del. Men ansvaret är till slut gäldenärens, upprepade finanssnubben.
Som om folk inte skulle veta det. Men som en av gästerna påpekade - en kvinna som forskat i hushållsekonomi och jämfört de hårda saneringsregler vi har i vårt land med hur det till exempel är i Kanada - så är skuldsanering ett låginkomstproblem.
Vi lever alla mer eller mindre i ett kreditsamhälle, menade hon för det första, och tänjer hela tiden våra utgifter gentemot inkomsterna. Men inte genom slösaktigt leverne - nej, det räcker att bli sjuk, få gå till tandläkaren oförutsett eller att pannan till huset går sönder eller att bostadsbolaget höjer hyran eller att bensinbolagen höjer bensinpriset, för att hasardfaktorn ska vara räkningsbar.
För det andra måste man då på något sätt kompensera sig, menade hon.
Och när det var extra lätt att göra det under åren närmast efter kredit- och valutaavregleringar (tack, K-O Feldt!) och kreditrådgivarna bara nickade och log och beviljade lån utan säkerheter, så blev det som det blev.
Kasinoekonomi. Och när sedan samhällsekonomin kraschade i och med spekulationshysterin, Bildt, Ny Demokrati och därefter följande arbetslöshet och sossenedskärningar - tvingades så många av oss låginkomsttagare att inställa betalningarna.
Låta räkningarna förfalla.
Inte hjälpte det att förhandla med vissa banker, som när kommunen exempelvis sänkte normen ytterligare för socialbidraget jag levde på under en tid, och jag föreslog banken ett räntefritt alternativ eftersom jag betalat 500 i månaden under ett år trots att jag levt på existensminimum.
Nej, då. Till kronofogden med lånet, bara!
Skuldsanering har för mig inte varit möjligt ännu. Som tv-programmet visade, har jag inte lidit tillräckligt länge. Och haft för små medel att röra mig med, för att kunna göra upp en avbetalningsplan. Och det är ändå inte så enkelt. Först måste det gå genom byråkratin; ansökning hos kronofogden, utredning, godkännande från fordringsägarna...
Och om de säger nej - får man dra det till rättegång. Som de starka - läs: bankerna - kan överklaga.
Förvisso får de flesta gäldenärer rätt i rätten. Eller har fått hittills. Men sedan följer fem år på existensminimum. Om man orkar, vill säga. En som byggt en dyr villa - för att skattereglerna gynnade sånt - berättade i tv att han och hans familj inte klarat av skuldsanering mer än två år. När hyran och bensinen gick upp, så var det tji sedan...
Alldeles för hårda villkor, menade forskarkvinnan. Och fick visst medhåll från en representant från kronofogden, som också berättade att bara 3000 av 21 000 sökande i vårt land har fått skuldsaneringshjälp.
- Varför ska man inte ha rätt att misslyckas med krediter? undrade forskarkvinnan. Och varför ska man stämplas så hårt, och dessutom bara få hjälpen en gång i livet?
Just här är hyckleriet så tydligt, anser jag. Och skillnaden mellan hur finansvärlden ser på sig och sina maktbefogenheter kontra oss som måste räkna kronorna i slutet på varje månad så uppenbar.
Arrogansen i ögonbrynet kan stå där och gråta krokodiltårar över att banker, finansbolag och penninginstitut bara får in "avbetalningar på 3-4 kronor i månaden" av vissa gäldenärer, som han sa.
Men själva kvittar de förluster mot vinster, gör avskrivningar, tar ut ockerräntor, kalkylerar med kreditförlusterna i avgifter och provisioner de tar ut, och så vidare...
- Visst, de flesta stora banker kan ta kreditförluster, erkände borgenärsrepresentanten. Men det principiella är att man ska göra rätt för sig!
Göra rätt för sig?
Det ska komma från en "procentare!"
Förklara för mig hur en som blivit arbetslös och ska leva på en lön av 2.800 kronor netto i månaden ska kunna "göra rätt för sig!"
Bankernas skuld till staten - via krisen i början av 90-talet - när ska de "göra rätt för sig" och betala av den?
Om vi nu ska jämföra äpplen och päron, så låt oss göra det fullt ut!

Text: Leif Wilehag
00.01.26